Göteborgsposten – 24 oktober 1872, sida 1

verades utan det vanliga bullret — var kanske ej så väl tillagad som då mrs James lade hand dervid, men det betydde föga, ty han var ej den man för hvilken en väl tillagad middag är det högsta goda i lifvet. Han tyckte om det lugn som mrs James lemnat efter sig, han smektes af tanken på att då han nu snart skulle gå ut i trädgården, skulle han finna Grace och ogeneradt kunna njuta af hennes sällskap. Han fann henne sittande vid sitt arbete, alldeles ensam under det stora cederträdet. James Redmayne var ingalunda en man med lättjefulla vauor; men frihet är mycket ljuf för dem som sällan få smaka den, och han hade begagnat tillfället för att promenera bort till Kingsbury att der diskutera dagens brännande frågor med de anspråkslösa politici platsen hade att erbjuda. Dessutom var skördetiden nära förestående och hvar och en hade mycket att säga om sin gröda. Dessa samtalsämnen höllo mr Redmayne borta till långt fram på qvällen. Hvad Jack och Charley beträffar så voro de i ständig rörelse utom vid de tider då de intogo sina måltider. Sålunda befann Grace sig fullkomligt ensam under cederträdet, och hela aftonen tillbragte de älskande i trädgården och det fanns ingen som kunde störa deras lycka. Oh, ljufva tid! Oh, glädjens högsommar som ej beskuggas af en enda tanke på morgondagen! Grace öfverlemnade sig åt sin lycka lika enkelt som ett barn vid början af sina ferier. Han var hos henne; han hade beviljat hennes bön och stannat. Aldrig hade hon drömt om att lifvet kunde innehålla så mycken glädje. Och dock var det