Göteborgsposten – 24 oktober 1872, sida 1

dernäst att han vågar bekantgöra den, vidare att den med värma omsattats af Stockholms stadsfullmäktige, och till sist att hr Lindhagen med en så uttömmande sakkännedom exploiterat sin ide. : År det så långt kommet nu — säger hr X. och ser ond ut — att äfven stadens enda återstående hamn af betydenhet, Skeppsbrohamnen, skall till en betydlig del igenfyllas? Och hvad skall ett sådant arbete kosta, och när skall det bli färdigt, och har man väl någon garanti för att en sådan anläggning skall komma stadens handel och sjöfart till nytta, motsvarande kostnaden? Man har mot hr X. invändt att stadsfullmäktiges särskilda delegationer med mycken omsorg pröfvat förslaget och afgifvit väl motiverade utlåtanden i saken; men dermed är han alls icke nöjd. ÅAnläggningens behöflighet är alldeles icke så bevisad, att jag derom öfvertygate, och jag undrar just hvem som derom kan öfvertyga mig. Han är visst icke den ende som så resonnerar, kanske derföre att han och de ej blifvit invalda bland stadsfullmäktige. Emellertid är förhållandet så med hr X., att under det han ständigt klagar öfver att ingenting göres af vederbörande till stadens förkofran, så har han alltid ansett sig pligtig att bekämpa de anläggningar som föreslås till handelns och sjöfartens nytta. Då t. ex. för 25 år sedan slussen mellan Mälaren och Saltsjön skulle ombyggas, bedyrade han — och flera med honom — att den tilltogs i allt för stora dimensioner för de anspråkslösa Mälareskutorna — de enda som torde komma att passera slussen. Den då såsom alldeles för stor tilltagna elussbyggnaden är nu af alla erkänd såsom för trång och för kort. Hr X. hade äfven haft god lust att om nätterna rifva ned det arbete som på dagarne utfördes å sammanbindningsbanan, så fördömde ban den och så viss var han derom att den skulle blifva en ren olycka för hufvudstaden. Olyckan har visserligen uteblifvit, banan har blifvit ett väsendtligt vilkor för bergslagsbanans tillkomst, men hr X. bligar ännu surt på den. Han hoppas nu att när stadsfullmäktige företaga frågan om Stadsgårdshamnens ordnande, så skola de fatta ett beslut som han kan gilla; men huru det skall formuleras undviker han att angifva, och deri åtminstone förfar han med behörig försigtighet, enär ban derigenom har fri och öppen talan i saken. Det är ett sorgligt faktum, att äfven i hufvudstaden har en betänklig bostadsbrist inträffat. Den drabbar egentligen de minst bemedlade arbetarefamiljerna, hvilkas antal, till följd af inflyttningar, är i stark tillväxt. Men den egentliga orsakeu till bostadsbristen är att under de senare åren nästan inga nya boningshus afsedda för arbetarefamiljer blifvit här uppförda, hvilket har föranledts deraf att stora obehag äro förknippade med uthyrningen af sådana lägenheter. De som ega kapital och hafva lust att bygga, föredraga att inreda sådana lägenheter hvari mera bemedlade familjer kunna inrymmas. Att nu, sedan ej blott alla tomtplatser, utan äfven både byggnadsmaterialier och arbetslöner stegrats med 50 9, mot för ett par år sedan, ifrågasätta att enskilda personer skola uppföra arbetarebostäder till uthyrning, är knappast tänkbart, och häri ligger just det betänkliga, då bostadsbristen måste ökas i samma mån de hus, vanligen af dålig beskaffenhet, hvari arbetarefamiljer ha bostad, nedrifvas och ersättas med andra, som icke kunna hyras af arbetare. Man kan visst icke tillvita de kungliga teatrarnes styrelse att den visar obenägeuhet mot dem som vilja försöka sig med åstadkommande af svenska originalarbeten för scenen, och deri förfar styrelsen utan tvifvel fullkomligt riktigt. Författarinnan Mattis andra dramatiska arbete Grim Wiking har nyligen uppförts på k. dramatiska teatern. Publiken har mottagit det temligen kallt, och att detta skådespel icke genast föll var de spelandes, icke författarinnans, förtjenst. De publicistiska konstdomrarne ha anlitat mjuka pennor, men skrifvit med blekt bläck. Om arbetet varit af en författare i stället för af en författarinna, hade det ingalunda skonsamt, men kanske allvarligare blifvit bedömdt. Det är på en gång tråkigt och anspråksfullt. Vi erna återkomma till en närmare granskning af stycket, ha några af recensenterna lofvat, men om de ej så göra, tror jag icke att förlusten är stor. Skulle de under hand gifva författarinnan ett godt råd att ännu studera en tid, och att när hon försöker sig härnäst för scenen, underkasta sitt arbete någon på detta område hemmastadd persons granskning, så tror jag att det skulle vara mera gagnande för henne, än en föreläsning afpassad för allmänheten. 2 0 1 2