Göteborgsposten – 24 oktober 1872, sida 1

endast den gamla historien: passionerade försäkringar om oföränderlig kärlek — on kärlek som var stor nog till allt utom sjolfupposfring — en sällsam blandning af känsla och verldslig klokhet — ej litet melankoliskt filosoferande enligt nyare skolan — och den ständiga refrängen: Jag älskar er, Grace, men det får ej fortfara. Den ena vackra sommardagen följde den andra, och deras frihet stördes ej. Onkel Jämes drog så stor fördel som möjligt af sin frihet, hade ena dagen göromål i Tunbridge, den andra i Kingsbury och var med ett ord aldrig hemma. Grace följde sin älskare ut på fiskturer, under hvilka fisket var en bisak, men promenaden och samtalet hufvudsaken. Han skar hennes namn i barken på ett gammalt bokträd och undrade hvad Augusta Wallory skulle ha tänkt om hon sett honom inbegripen ifdenna sentimentala sysselsättning, under det Grace med förtjusning gaf akt på honom. Ja, det var ett ljuft lif, om det blott hade varat. Han tänkte på sin egen krets med en suck af sorg. — Och likväl tror jag bestämdt att jag efter en månads förlopp skulle vara dödligt uttröttad vid alltsammans, sade han för sig sjelf. Huru mycket bättre att bryta med min älskade under det vår kärlek bibehåller all sin friskhet — att för hvardera af oss låta ett ljuft, poetiskt minne vara qvar som vi kunna medföra i grafven! Huru mycket bättre att ej liksom slita ut våra känslor! Jag skall gifta mig med Augusta och Grace skall gifta sig med en af sina kusiner, och hvar och en af oss skall i