Göteborgsposten – 22 oktober 1872, sida 1

af Tegninger tilkjondte det nedsatte Udvalg Medlaemmerne af Kunstakademiet Jens Wilhelm Dahlerup og Ove Petersen den förste premie. Under desses Ledelse er Arbejdets Udförelss overtaget af Murmestrerne Julius og Wilhelm Köhler. Silfverplåten blef nedlagd i ett marmorskrin, som var inpassadt i grundstenen och kung Kristian kastade derpå de föreskrifna tre murslefvarne kalk samt på den nedfirade täckstenen likaledes tre slag med hammaren. Både denna och murslefven voro af silfver med ebenholzskaft, skulpterade i form af en karyatid. Då ceremonien var slutad yttrade konungen med klar och tydlig stämma: Så vare då denna grundsten lagd med önskan om en vacker och lycklig framtid för den danska, nationala skådeplatsen, som skall resa sig öfver honom ! Under tiden hade alla åskådarne stående och med blottade hufvuden öfvervarit ceremonien. Jublande hurrarop ljödo nu från alla håll, musiken blåste fanfarer och trån alla kringliggande husens fönster viftade högtidsklädda damer med sina näsdukar. På taken samt på den nästan fullbordade stora teatermagasinsbygnaden hade samlat sig en stor mängd menniskor, som förstärkte hurraropen och svängde sina hattar och mössor, ett skådespel, hvars vackra intryck förhöjdes af den under ceremonien frambrytande solens strålar. Processionen återvände derpå till tältet, de kungliga intogo åter sina platser och under anförande af kapellmästare Paulli samt med ackompagnement af blåsinstrumenter afsjöng teaterns sångpersonal den med anledning at dagens högtidlighet författade kantaten. Musiken var komponerad af prof. Paulli och den särdeles vackra texten lemnad af skalden H. P. Holst. Det faller af sig sjelft att både musiken och de, som utförde den, gjorde detta slut på högtidligheten så utmärkt lyckadt, som man kunnat önskat sig. Sålunda är då grundstenen lagd till bygnaden och man bör kunna hoppas, att den nya teatern snart skall höja sig öfver densamma. En gång fullbordadt, skall huset komma att bestå af tre särskilda, stora afdelningar, nemligen den egentliga teaterbygnaden, mellanbygnaden och magasinsbygnaden. Den förstnämnda blir försedd med tre praktfulla ingångar på fagaden åt Kongens Nytorv. Dessa leda in till en yttre vestibul, der biljettkontoren äro belägna och från denna leda tre andra dörrar in till den egentliga vestibulen. Uppför en bred trappa kommer man här upp i testlogen och förmedelst tre genomgångar står denna vestibul i förbindelse med foyern, som i en yttre halfcirkel omsluter salongen. På sidofagadernas midtelpartier finnas täckta inkörsbanor för vagnar och från de hit intill stötande vestibulerna leda trappor till kungslogen, till parketten samt till första och andra raderna. Från foyern är stora uppgången till samtlige raderna. Salongen omfattar inalles: 1:a och 2:a parkett, parterr, parkettloge, 1:a raden med balkong och kunglig loge, 2:a raden, 3:e raden och galleriet. Inalles kommer teatern att kunna inrymma 1700 sittplatser. Scenen är omkring 40 alnar i fyrkant. Å båda sidor om densamma äro klädlogerna samt i fonden en stor foyer för teaterpersonalen. De olika lokalerna äro på det hela taget särdeles rymliga och på samma gång inrättade med mycken omsorg, ehuru man naturligtvis ej kunnat göra alla till nöjes. Isynnerhet har balettpersonalen varit miesnöjd med de klädloger, som upplåtits åt Terpsichores prester och prestinnor. Dessa kunna icke glömma, att de för ej längesedan spelade så att säga den första rollen vid teatern och de äro i spänd förbidan på att dessa deras gyllene tider skola komma åter, en förväntan som dock svårligen någonsin skall gå i fullbordan. Ty baletten befinner sig allaredan nu på en oupphörligt alltmer och mer i ögonfallande återgång. Den har nödgats införskrifva sin primadonna från Sverige, dess för öfrigt ännu raske och ungdomlige balettmästare komponerar icke längre helaftons-baletter med storartadt sceneri och teaterstyrelsen framdrager endast ytterst sporadiskt en af de äldre baletterna på repertoiren. Den har nemligen insett att allmänhetens smak har börjat slå sig på det reciterade skådespelet och det är samt har alltid varit sagde styrelses första regel att städse tillmötesgå allmänhetens smak. Dessvärre kan styrelsen ej trolla fram några originalskådespel ur jorden och då den hyser en märkvärdig fasa för de moderna franska dramerna (Gondinets Christiane är hittills den enda, som påtänkts), måste den taga sin tillflykt till repriser af äldre stycken. Af dessa ha nyligen två: Hostrups Gjenboerne och Shakespeares Köpmannen i Ve