Göteborgsposten – 22 oktober 1872, sida 1

att gifta sig med en annan qvinna. Han skulle en dag resa ifrån henne och hennes lif bli tomt och sorgligt; men så länge han var i hennes närhet kunde hon ej vara olycklig. De tillbragte omkring en timma i trädgården. Grace hade frukosterat redan innan hon gick ut; mr Walgraves frukost stod framdukad åt honom. Han gick slutligen långsamt tillbaka, med Grace fortfarande vid sin sida. Tant Hanna hade fullt upp att bestyrå i mjölkkammaren vid denna tid på dagen. Det fanns ingen som gaf akt på dem. De talade om de böcker Grace senast läst — böcker som öppnade en ny verld för henne — och hennes uppfattning och klara omdöme förtjuste honom. — Om alla miss Toulmins elever äro i ringaste mån lika er, Grace, skall jag säkerligen en dag låta mig angeläget vara att skicka mina döttrar till henne, sade han i sorglös ton. Hon såg på honom ett ögonblick och blef derefter mycket blek. Hens döttrar? Han talade om en tid då han skulle vara gift med den andra qvinnan och då hon, Grace, skulle ha alldeles försvunnit ur hans lif. Dessa sorglösa ord af honom hade på ett smärtsamt sätt erinrat henne om verkliga förhållandet. Han var ingenting, skulle aldrig vara någonting för henne. — Ni skall ha glömt min tillvaro vid den tid då edra döttrar äro gamla nog för att gå i skola, sade hon. — Glömt er, Grace? Aldrig! Ödet styr öfver våra lif, men ej öfver våra hjertan. Jag skall aldrig glömma er, Grace. Jag handlade mycket orätt häromdagen, då jag