Göteborgsposten – 22 oktober 1872, sida 1

bringar alltid olycka öfver sig. Förr eller senare drabbas han af följderna. Jag har hittills gått min bana i lifvet utan en enda villfarelse af detta slag. Det skulle vara vansinnigt att nu börja. Han gick ner för trapporna och tog vägen till trädgården, Det var ännu tidigt på morgonen, men i köket, stall och ladugård rådde liflig rörelse. Grace var i trädgården med en korg på armen och en sax i handen, klippande rosorna intill byggningen. Huru ljuf var ej den lifliga rodnad som lyste upp det bleka ansigtet, det plötsliga uttrycket af glad förvåning. — och jag står i begrepp att öfvergifva allt detta! tänkte mr Walgrave. Han hade nu alldeles beslutat sig för att resa, men han kunde ej besluta sig för att omtala sin afsigt för henne. Bättre att uppskjuta detta till sista ögonblicket och sedan med en förtviflad ansträngning slita sig derifrån. De gjorde en tur omkring trädgården. Grace afklippte rosor under det hon gick, men det skedde ej alldeles så nätt och behändigt som det skulle ha skett ifall hon ej haft detta sällskap. Händerna darrade litet under det de gjorde sitt arbete. Han talade till henne, dessa djupa grå ögon gåfvo akt på henne. Han hade aldrig talat om sin kärlek sedan den der dagen på Clevedon; hade knappt sagt ett ord som hennes onkel och tant ej skulle ha hört; men han hade ej försummat något tillfälle att vara hos henne, och hon hade varit nästan fullkomligt lycklig. Hon glömde ej hvad han hade sagt henne. Han var nödsakad