Göteborgsposten – 17 oktober 1872, sida 1

7( — — ljuft, att det i hennes hjerta ej fanns rum för en sorgsen tanke. — Ni önskar ej att jag skall gifta mig med en obildad jordbrukare? sade hon småleende åt honom. — Gud förbjude att ni skulle göra någonting sådant, min älskade. Jag skulle önska att ni för alltid vore som en klart skimrande stjerna höjd öfver hvardagsmenniskornas vida krets. Jag måste gå min väg och lefva mitt lif; det är oföränderligen bestämdt. Men det skulle vara någon tröst för mig att tänka på Grace Redmayne såsom en varelse, öfverlägsen den vanliga verld hvari jag lefde. Tröst för honom! Han tänkte ej ens på om hon hade behof eller icke hade behof af någon tröst. Och dock visste han att hon älskade honom; han hade en kort tid tyckt sig märka det. Han tyckte sig ha handlat på ett i hög grad hederligt sätt genom att för henne omtala verkliga förhållandet med så fullkomlig uppriktighet. Detfanns högst få män i hans ställning som skulle ha gjort så mycket, sade han för sig sjelf. Dörren hade hela tiden stått halföppen och fotstegen och rösterna från sällskapets öfriga medlemmar hördes närma sig. Grace torkade bort spåren af tårar och gick till fönstret för att vinna litet tid innan hon mötte sina slägtingars blickar. Mr Walgrave följde henne, öppnade ett af fönstren och yttrade några anmärkningar rörande landskapet för att hennes förvirring ej skulle ådraga sig uppmärksamhet. — Nå väl, nu sedan vi besett hela huset, tror jag att det kan vara tid på att vi förfriska oss litet. Hvar