Göteborgsposten – 17 oktober 1872, sida 1

2 2 ———— ——— Öfver gårdagen låg utbredd denna lugna högtidlighet, som minnet af vår bortgångne älskade kung af sig sjelft framkallade; hela det norska solket deltog ouppfordradt i sorgen. I de slesta städer samlades man på rådhuset och begaf sig i procession till de i sorgeskrud smyckade kyrkorna. Här i Kristiania höllos sorgegudstjenster i alla stadens förnämsta kyrkyr. I vår äldsta kyrka Vor Frelsers samlades kommunalstyrelsen, regeringens, höiesterets ock hofvets medlemmar samt dessutom skaror af alla samhällsklasser; alla affärer hvilade, flaggorna viftade på half stång, minutskott skötos från fästningen vid middagstiden. Vidare må jag i korthet omtala en vacker minnesfest som egde rum å Kristiania teater och hade samlat en sorgklädd skara åskådare. Konungalogen stod tom, draperad i svart; sedan orkestern spelat Beethovens sorgmarsch, gick ridån upp och visade scenen framställande ett storartadt norskt landskap, hvari den af prof. Gude målade fonden återgaf en af de trånga Bergensfjordarne mellan Snötjäll. Midt på scenen stod, omgifven af granar, en bekransad bautasten, framvisande ett krönt C. nedom hvilket lästes kungens valspråk: Land skall med lag byggas! Vår första skådespelerska fru Gundersen, framsade iklädd djup sorgdrägt med en värma och ett uttryck, som trängde djupt till åhörarnes hjertan, en stämningsfull prolog, hvari med få men sanna och rena drag en bild var tecknad af kung Oarl, sådan som han framträdde i kungaborgen och bland sitt folk. Denna höst har ifråga om vårt offentliga lif varit ovanligt stilla; under det att de öfriga partierna i landet endast förete någon verksamhet för valen och under Storthingets sammanvaro i 3 månader, är Jaabiecks parti det, som utvecklar största verksamheten hela året om. Detta parti påverkas oupphörligt af den store agitatorn genom hans Folketidende och anordnar utom regelbundna diskussionsmöten i hvarje församling, tillika stora politiska meetings, der de förnämsta koryfeerna inom det högre folkpartiet och inom det Grundtvigianska samt folkhögskolepartiet församlas på inbjudning at bondevännerna. Samlingsplatsen sör alla dessa partier är vanligen de små städerna IIamar och Lillehammer, båda vackert belägna vid Mjösens bördiga stränder. Man torde måhända erinra sig den oro i sinnena och de hästlass af tidningsuppsatser, som ett sådant i sommar hållet politiskt möte i Hamar, med deputerade både från Sverige och från Danmark, åstadkom här i landet: nu har en offentlig inbjudning ånyo utgått till ett liknande möte att hållas i Lillehammer d. 22 d:s och der hypoteksbankdirektören Sverdrup redan lofvat att infinna sig. Diskussionen kommer att vända sig omkring frågan om statsrådens deltagande i storthingets förhandlingar, hvilket efter storthingsmajoritetens uttalade misstroendevotum mot Stangska ministren skall bli en välkommen anledning för bondepartiet till att klandra det nuvarande statsrädet; dernäst ger Jaabeks mycket omordade afvisande som dopsadder anledning till förhandlingar angående såväl församlingsmedlemmarnes rättigheter i kyrkligt afseende, som om hvilket inflytande folket sjelf bör ega på prestvalen och om socknebandets lösning; vidare: om rösträttens utvidgande, om förändring i skattelagstiftningen och slutligen huruvida det årligen bör hållas ett stort amtsbondemöte för att diskutera allmänna samhällsfrågor. Detta möte till största delen af halfbildade rabulister skall naturligtvis åter framkalla långvariga stridigheter mellan de olika partierna. Huruvida svenska och danska oppositionsmän äfven denna gång äro inbjudna att deltaga i mötet, är ännu icke bekant. Mina läsare torde påminna sig att Sören Jaabek af pastor Lassen i Lyngdal förnekades att fungera som fadder, derföre att han som en berygtet Mand ej kunde tages god som vittne vid sin styfson Erik Jaabecks barns dop. Denna strid är ännu långtifrån afslutad, men behandlas fortfarande i tidningarne och har gifvit anledning till en rättegång från pastor Lassens sida, med anledning af de beskyllningar som Jaabek i sin tidning framkastat om embetsmissbruk af nämnda prestman. Kyrkodepartementet har för öfrigt ännu icke uttalat sig om sakens realitet. Under det allmänheten nu afvaktar detta uttalande, får Sören Jaabeeks gifta dotter en son och inbjuder sin fader som dopvittne; denne infinner sig, men blir ännu en gång afvisad, denna gång af kyrkoherden Hansteen i Mandal. Presterna hålla således ihop, ty de båda första instanserna, prosten och biskopen, ha, som bekant, redan gifvit pastor Lassen rätt. Med anledning af ofvannämnda uppträde har eu ou