Göteborgsposten – 14 oktober 1872, sida 2

Redmayne vandrade framåt den swala stigen mellan den mognande säden och den stora häck af vilda törnrosbuskar som bogränsade åkerfältet. Mrs James och hennes man höllo sig litet efter dem, och sist kommo de båda unga karlarne, hvardera bärande en korg med mat och dryckesvaror. Grace var klädd i en ljus, nästen hvit musslinsklädning med en bred halmhatt som beskuggade de fina anletsdragen och under hvilken de mörkblå ögonen glänste fram som stjernor. Hon tycktes vara så glad som sjelfva lärkan hvilken sjöng der högt uppe under det blå himlahvalfvet, hon var nu mera fullkomligt obesvärad med främlingen och de samtalade i den muntraste ton. Hennes intelligens och snabba uppfattning förtjuste honom. Af alla de qvinnor han talat med inom den samhällsklass han sjelf tillhörde, hade han ej träffat någon med så rik fantasi, sådan fattningsförmåga, så i alla afseenden sympatetisk som denna dotter af en simpel landtbrukare. — Ni borde vara skaldinna, Grace, sade han. (Han hade ej begärt någon tillåtelse att kalla henne vid hennes dopnamn — hvar och en kallade henne Grace — det föll sig så naturligt att han skulle göra liksom alla andra). Ni borde vara skaldinna. Några af våra bästa och vackraste poetiska verk ha författats af qvinnor. Kom ihåg, Grace, att jag skall bli riktigt harmsen på er om jag någonsin får höra att ni gift er med en jordbrukare och lefver ett sådant lif som till exempel tant Hanna. Graces mjölkhvita hy färgades plötsligt karmosinröd