Göteborgsposten – 14 oktober 1872, sida 2

till grekiska regeringen sälja for 14 mill. fres, hvad hon uppskattade till ett värde af 1 milliard. En öfverenekommelse härom träffades med Komoundorous, då premierminister, och han lofvade att ingå till riksdagen med ett lagförslag, som autorieerade försäljningen. Men han fann i sista ögonblicket att ett sådant förslag icke egde någon utsigt till framgång, hvarför han beslöt att uppskjuta dess inlemnande. Konungen ville icke bifalla detta löftesbrott, och Komoundorous tog afsked, heldre än att möta det oundvikliga nederlag, som skulle följa. Han efterträddes af Deligeorgis, som föreslagit, att lagen skulle upphäfvas och frågan pröfvas af domrarne; hvilket dock anses för en orimlighet. Franska och italienska regeringarne börja emellertid förlora tålamodet. Den grekiska regeringens uppförande kan moraliskt icke rättfärdigas, men hon vågar handla så, derför att förvecklingarne 1 Europa äro af den beskaffenhet, att hon tror, att hvarje brytning rörande äfven den obetydligaste sak i Östern skulle bli en gnista, hvaraf kunde till hennes förmån bli en låga. Det är otvifvelaktigt, att Frankrikes regering skulle för fem år sedan icke en dag tålt de genom Laurinsfrågan vexlande grekiska kabinettens handlingssätt; och det finnes äfven nu en gräns för fransmännens tålamod, under det att den italienska regeringen uppstiger till den betydenhet i Europa, att hon icke kan ha någonting emot. att begagna sig af det tillfälle, som nu erbjuder sig för henne att med stark hand skaffa aktning åt sina berättigade anspråk. Timeg väl underrättade pariserkorresp. fasthåller, i trots af franska tidningars invänningar, vid sin förut gjorda uppgift, att den ryske inrikesministern Timaschoff vid ett besök hos Thiers otficiöst klagat öfver Gambettas radikala framfart och förklarat, att om Frankrike skulle ännu en gång bli härden för den europeiska revolutionen, så skulle de mot Frankrike hittills vänliga makterna qväfva denna härd. Korresp. säger, att ytterligare andra främmande sändebud fört ett liknande språk till Thiers, och af hans senare yttranden framgår, att dessa båda icke gerna kunnat vara några andra än Preussens, eller Tysklands och Österrikes. Korresp. säger neml., att denna händelse kastar en liten ljusglimt öfver kejsarmötet i Berlin, sålunda bekräftande våra antaganden vid första underrättelsen om Timaschoffs framställning till Thiers. Han menar, att, hvilka qvistiga punkter man än måste undvika, det likväl fans en, om hvilken de alla voro eniga, och den var faran för revolutionen och socialismens utbredning. Under samtalen härom koncentrerades naturligtvis uppmärksamheten på Frankrike, och man enades om att skola förqväfva Internationalism, Kommunism, Socialism och alla slags ism som kunde leda till en revolution, i hvilket land i Europa de än höjde sina hufvuden och dit man kunde komma landvägen. Det är således tydligt, att de trenne kejserliga makterna icke vilja tillåta uppkomsten af Gambettas republik, för att störa Europas lugn och sätta deras egna troners säkerhet i fara. Men deraf följer också, att Thiers konservativa republik tillsvidare åtnjuter de trenne makternas gunst och att de vilja söka att upprätthålla den. Furst Bismarck har — troligtvis under kejsarmötet — blifvit interviswed af en italiensk journalist, som nu i sitt blad Gazetta di Torino offentliggör innehållet af sitt samtal med den tyske rikskansleren. Bismarck, heter det i denna berättelse, uttalade de lifligaste sympatier för Italien och framhöll, att det icke finnes något slags skäl till oenighet mellan den tyska och den italienska nationen. Man hade sagt, att Tyskland skulle till sist tränga fram till Adristiska Hafvet; men ett dylikt påstående kunde ej vara allvarligt menadt, emedan det skulle vara en dårskap af Tyskland att bålla en flotta i Modelhafvet. Tysklands politik gick ut på att medverka till Italiens befästande; men det var Italiens pligt att hålla en ansenlig här och en stark flotta. Ttalien, yttrade rikskansleren, måste alltid ha. för ögonen möjligheten af ett krig med Frankrike. Det är möjligt, att Tyskland skall kunna hindra ett sådant krig; men det är äfven möjligt, att dess händer äro i det kritiska ögonblicket bundna. I hvarje fall måste Italien alltid kunna mottaga den första stöten och vara i stånd att förhindra hvarje öfverrumpling-. — Men om Frankrike och Italien tvärtom skulle finna sig ha stora intressen gemensamma — hvad då? Frankrike skulle vara en spik i den italienska enhetens likkista. Det är nu icke många veckor qvar, tills presidentvalet i Nordamerikas Förenta Stater skall ega rum, och man bar under sista tiden med synnerlig uppmärksamhet följt de olika partistriderna derstädes. Nu senast har in2A. 22— blrnavat Ag An valan af onvarnåäå.