Göteborgsposten – 14 oktober 1872, sida 2

på sin tid genom att utgöra ett permanent brännämne, hvilket lätt kan sätta eld på en eller annan kant, torde det vara lägligt att här lemna en närmare redogörelse för denna angelägenhet. I Maj månad 1863 landstego en fransman och en italienare vid Ergastiriaviken (Grekland), begåfvo sig uppför de kala höjderna, som resa sig från stranden på Atticas södra udde, der Cap Colonna skjuter i hafvet med kolonnerna från Suniums tempel synliga i fjerran. Men det var ej för att söka efter mer eller mindre förvittrade monumenter af en förgången storhet, som de båda männen ville närmare utforska dessa öde kuster, utan det var af vida mera praktiska skäl. De kommo, såsom representanter för ett at de vigtigasto handelshusen i Marseille och för egarne af värderika grufvor i Spanien och Sardinien, för att undersöka hur det förhöll sig med de gamla bly-, zinkoch antimoniumsledningarne, hvilka enligt Plinius upptäcktes af Ericthonius, konung af Athen, i 15:de århundradet före Kristus, med framgång bearbetades under Themistokles tid och tycktes ännu senare, under Perikles, hafva uppnått höjden af sin utveckling. Det är icke nödigt att följa historien om Laurionsgrufvorna under Greklands förfall. På Stabos tid ansågos de uttömda, och den sista underrättelse man genom Pausanias, 174 år e. Kr., har om dem, framställer dem såsom tillbörande det förflutnas historia, fastän i flere årbundraden ända till 20,000 slafvar ofta voro på en gång i dem sysselsatta. Våra båda forskare borttogo den mängd af slagg som här fanns och nedstego i en af grufgångarne, der ingen mensklig varelse varit på väl 2000 år. Här funno de en jernhammare utan handtag, en lerlampa och andra reliker. Men de funno med vant öga äfven värdet af de slagghögar, som de gamla grufarbetarne kastat bort, och de inledde underhandlingar med Paröedren och Kinötis, oller byns förman och hans nämnd. Do funno då, att byn och regeringen tvistade om en del af denna egendom. De afslöto dock köpet med byn, i föresats att senare göra upp med regeringen. Ett formligt köpekontrakt uppsattes, och hela byn firade i glädje denna händelse med fester och lustbarheter. Fransmannen och italienaren återvände högligen belåtna till Athen och mötte inga svårigheter hos regeringen, som garanterade dem besittningen af egendomen, oafsedt utgången af den sväfvande tvisten, mot en ytterligare summa af 10,800 fres. De erhöllo samtidigt af guvernören tillåtelse att bearbeta de gamla grufvorna, som utsträckte sig öfver en viss areal af Laurions allmänning, och rätt till den silfverförande blymalm, som finnes i deras grannskap. Sedan de nu skaffat sig dessa åtkomsthandlingar, grepo de genast verket an. Eftersom de hade stor erfarenhet och god tillgång på kapital, kunde de snart mer än förverkliga sina mest sangviniska förhoppningar. Inom några år uppstod en stad med 3000 innevånare på stranden vid den en gång så ödsliga viken. Fartyg från alla länder och till betydande antal ankrade der; England, Frankrike och Italien lemnade mekaniska smeder, timmermän etc.; arbetare kommo från alla trakter af Grekland och öarne; omkring 8 svenska mils makadamiserad väg, den bästa i Grekland, anlades och spårvägar samt en jernbana om c:a 114 mils längd förenade grufvorna med hamnen. Denna förvandling af en ödemark till en så stor rikedomskälla väckte såväl den grekiska regeringens som de af henne skyddade stråtröfvarnes girighet. En röfvare, som kallade sig Kytzos, furste af Attika, begärde 50,000 fres pr omgående post af bolaget som ersättning för att han lemnade det i fred, men han blef lyckligtvis dödad, innan han fick tillfälle att genomföra sin fordran. Spanos, som efterträdde Kytzos och Arranitakis, sedan sorgligt ryktbar, sökte tillochmed att vid ett tillfälle gripa direktören för grutvorna, och slutligen var det nära. att en hel batalj skulle stånda mellan ett grekiskt bolag och fransmännenitalienarne, hvilken endast afvärjdes genom truppernas ankomst från Athen. Den allmänna menivngen blef slutligen så upphetsad i Grekland vid åeynen af en mängd främlingar som exporterade deras grufrikedomar och stoppade vinsten i sina fickor, att regeringen måste föreslå en lag, som förklarade allt slagg och alla lemningar från gamla grufvor för regeringens egendom, och gifva lagen en retrospektiv verkan, på grund hvaraf hon fordrade ej blott en öfverdrifven skatt at Laurionsbolaget för framtiden, utan äfven en summa af 2 mill. fros som betalning för de åtta åren, innan lagen stiftades. Bolaget vägrade naturligtvis att betala dessa belopp, och Frankrikes och Italiens diplomatiska reptesentanter funno sig nödsakade att träda emellan för att skydda sina innevånare mot sådana fordringar. Grekerna fortforo ännu itrigare att ställa sina anspråk, då de funnoj hvilka rikedomar utländingen vann, uppskattade i deras egna officiela berättelser till 1 milliard fres. Bolaget, som, sedan Frankrikos makt och inflytande så försvagats genom de två sista årens händelser,