Göteborgsposten – 14 oktober 1872, sida 2

ö ter en vecka började jag g söka den hederliga Redmayneska familjens sällskap. Menniskan är ej skapad för att lefva allena. I öfvermorgon således, Wort. Ni möter oss vid den gamla byggnaden, förmodar jag? — Nå väl ja, jag kan möta er der om ni så vill. Eller hellre vid södra grindvaktarstugan; den ligger närmast intill Brierwood, och jag kan sedan på en ginväg föra er genom parken. Men ni gick igenom hela huset för två år sedan, från källaren till takåsen, och jag skulle ej ha trott att ni önskade se det om igen. — Inte det? Jag har en riktig vurm för det gamla förfallna herresätet, ser ni. Jag ämnar ej granska hvarje vinkel och vrå såsom jag sista gången gjorde då jag ville komma till en bestämd slutsats rörande värdet af sir Francis Clevedons arf. Dessa sista ord yttrades med någon anstrykning af bitterhet, liksom om denne man ej stode öfver låg afund. — Det är nöjet af att få tillbringa en dag uten all syselsättning och vandra omkring i parken och trädgården det är detta nöje jag vill bereda mig. Denna önskan tycktes ej vara så orimlig, och John Wort, som verkligen önskade att göra mr Walgrave all den tjenst hau kunde, hade ingenting att säga deremot. Den för utflykten bestämda dagen var en af dessa strålande sommardagar då termometern visar tjugofem grader i skuggan och ej ett moln synes på den blå himlen. Säden gulnade på fälten, och Hubert Walgrave och Grace