Göteborgsposten – 3 oktober 1872, sida 1

spetsen för rörelsen och med fog kunnat, under hänvisning dertill, afvisat den beskyllning, från hvilken det annars aldrig lyckats detsamma att rentvå sig. Det liberala partiet behöfver ej frukta hr Dufva för hans egen skull, ty det är tydligtvis bättre att ega en kunskapsrik motståndare än en sådan, från hvilken alla argumenter studsa tillbaka, derför att denne är omgärdad af okunnighetens pansar. Men man måste frukta hr Dufva såsom representant för landets hufvudstad, emedan i följd af denna hans egenskap hans uppträdande och handlingssätt erhålla en vigt som icke eger sin grund i hans personlighet, utan deri att bakom honom stå flere tusen valmän, hvilka ega motsatta intressen mot dem han förfäktar, men ändock måste anses gilla hans åsigt, när de detta oaktadt välja honom. Det hado varit bedröfligt om Stockholms valmän nödgats till representant utse en bland de få medborgare inom deras samhälle, hvilka i den vigtiga grundskattefrågan äro behäftade med idiosynkrasi; det hade varit sorgligt om det skimmer af oegennytta, som landtmannapartiet härvid aldrig förmått förskaffa sig sjelft, blifvit detsamma förlänadt af rikets hufvudstad. Talet om den försonliga handen, som genom hr Dufvas val skulle räckts mellan Andra kammarens skilda fraktioner, hafva vi ej lyckats förstå. Oss förefaller det som om hr Dufva der måst göra sitt intåg, möjligen med ett oliveblad i munnen, men säkerligen tillika med en stridsfana i handen. Att hr Dufva blifvit vald till representant för Ådas ritterschaftliohe und bäuerliche Grundeigenthum i Skåne, finna vi deremot förklarligt. Detta förbund har i honom erhållit en talangfullare förkämpe än det förmår framskaffa ur sin egen midt. Hans egendomliga åskådningssätt i grundskattefrågan samt andra dermed i samband stående ämnen torde här också blifva mera oskadlig, ty i Första kammaren lär ej saknas ett flertal af män, som förmår att analysera halten af hans snarare advokatoriska än parlamentariska dialektik.