Göteborgsposten – 3 oktober 1872, sida 1

— Jag bryr mig ej om huru mödosamt lifvet kan vara ; jag bryr mig ej om huru stora svårigheter och bördor jag möjligtvis kan få att bära. Jag skall vara förnöjd och trygg öfverallt der du är. Förnöjd och trygg öfverallt der du är! Dessa ord kommo sedermera tillbaka för hans minne och ljödo i hans öron som en beständig förebråelse. Han försökte att trösta henne, försökte att framställa sin resa på ett skämtsamt sätt; men flickan ville ej tänka på något annat än det okända haf han hade att öfverfara, det okända land i hvilket han skulle verka. — Mitt hjerta skall brista om du reser, pappa, sade how och ville ej låta sig tröstas. Men han reste och hennes hjerta blef ej alldeles brustet. Hon sörjde dock djupt. Natt efter natt gret hon sig till sömns i sitt vackra rum under det gamla röda tegeltaket; morgon efter morgon vaknade hon med en känsla af tröstlöshet och öfvergifvenhet. Men hon var knappt aderton år gammal. Småniogom återvaknade hoppet. Ett förtröstansfullt bref, hvari den resandes lyckliga framkomst omtalades, var den första tröst som framlockade ett suåleende på det vackra unga ansigtet, och sedermera motsåg hon med längtan andra bref. Hennes hjerta var ej brustet — det skulle ske sedermera. II. Mr och mrs James Redmayne hade två söner: stora, groflemmade ungdomar, nitton och tjugo år gamla, till den