Göteborgsposten – 3 oktober 1872, sida 1

———— — —— representantplats, som Stockholm ej längre ansett sig kunna gifva honom. Skilnaden är blott den att hr D:s verkningfält hädanefter måste blifva den första i stället för den andra af riksdagens kamrar. En framstående politisk skriftställare i utlandet har yttrat att advokater ej duga i parlamentet. För vår del kunna vi ej instämma i denna mening. Grunden till påståendet skulle förmodligen ligga deri att de egenskaper, hvilka advokatens verksamhet bidrager till att uppodla, ofta gå i motsatt riktning med dem, hvilka man önskar finna hos folkrepresentanten. Måste rättegångsbiträdet, synnerligast i utlandet, der domstolarnes organisation är en annan än hos oss, söka att se saken uteslutande ur sin egen hufvudmans synpunkt; måste han mera bemöda sig om att upptäcka svagheten i motpartens argumentation än att finna och utreda sakens kärna; måste han ofta medvetet sträcka försvaret för en brottslig skyddsling längre än hvad billigt är, i den förmodan att öfverskottet i hans urskuldanden endast tjenar till att motväga öfverdriften i motsidans anklagelser — så är detta handlingssätt jemnt upp motsatsen till hvad man fordrar af riksdagsmannen. År den advokatoriska konsten — vi tänka alltjemt företrädesvis på utlandets förhållanden — ett intelligensens tornerspel, der segern anses desto berömligare ju svagare saken är, så är deremot riksdagsmannakallet ett värf, vid hvilket personligheten måste underordna sig för att låta ensamt sanningen segrande tramgå. Vi dela, såsom nämndes, ej den främmande mening, hvilken vi ofvan anfört, men den bekantskap vi kunnat göra med hr Dufva i riksdagens protokoller vore ej egnad att betaga tron på åsigtens sanning, såvidt vi annars hyste densamma. Rätthafveri, ovilja till att uppfatta kärnpunkten i motståndarnes åskådningssätt, en visserligen konstfull men bristfällig dialektik, begär att stå väl med majoriteten — hon hvilken här, liksom domstolen på det enskilta rättsområdet, fäller utslaget —, utgöra fel, hvilka ej tillräckligt försonas genom förtjensterna af stor arbetskraft och kunskaper i åtskilliga ämnen. Det är möjligt att vi misstaga oss, men det förefaller oss som om äfven hr D:s så ofta omtalade talang blifvit väl mycket pousserad. Och när Aftonbladet, som förnämligast tjenstgjort såsom Grinder vid företaget, högtidligt försäkrar sig stå utan personliga förbindelser till den lofprisade, så måste vi naturligtvis fästa lit till denna försäkran, men vi tå påminna om att det notoriskt funnits en tid, då förhållandet varit ett annat. Under en lång tid har, närhelst något var i olag inom Aftonbladets maskineri, hr Dufva trädt fram såsom en Deus ex machina och än såsom ekonomisk, än politisk direktör samt slutligen såsom en ovanligt gynnad insändare spelat en framstående roll inom tidningen. Gammal vänskap rostar ej så lätt! Antaget emellertid att hos hr Dufva finnes den mängd af fullkomligheter, hvilken vi ej lyckats upptäcka, så kunna vi dock ej se att hufvudstadens valmän bort handla annorlunda än de gjort. Väl är det riktigt att en sådan samstämmighet icke behöfver finnas mellan de väljande och den valde att den sistnämndes fullmakt alltigenom får karakteren af ett slags imperativt mandat. Men i detta fall var skiljaktigheten principiel och sträckte sig till en fråga, hvilken ej blott städerna utan äfven större delen af öfriga medborgare med rätta anser för en politisk vitalfråga: grundskatternas efterskänkande. De valmän, som tro på eganderättens helgd, välja t. ox. ej en Proudhon till deras representant, huru stor beundran de än må hysa för en sådan mans talanger i andra hänseenden. Men isynnerhet felaktigt hade det varit att i Stockholm utvälja hr D. till riksdagsman i följd af en omständighet, hvars betydelse vi skola söka att något närmare utveckla. Det största binder, landtmannapartiet i grundskattefrågan har att öfvervinna, ligger måhända deri, att allmänna opinionen, hvilken är en makt bredvid och öfver riksdagsmajoriteten, omöjligen kan värja sig från dea föreställningen att partiets sträfvanden i frågan, om ock omedvetet, grunda sig på hänsynen till den egna nyttan — ej representanternas nytta, men deras, hvilka för tillfället innehafva den onererade jorden i landets valkretsar. Valdes nu af en stad, och dertill af rikets hufvudstad, en person till förtroendeman, den der röjt ej otvetydig benägenhet att för dessa sträfvanden vilja öfvertaga ledningen, hvilken moralisk fördel hade man ej derigenom skänkt partiet! Nu skulle detta kunnat åberopa sig derpå att städerna gingo il.