Göteborgsposten – 2 oktober 1872, sida 2

Mandelsunderrättelser. Vi hafva redan på annat ställe i denna tidning fästat uppmärksamhet vid den egendomliga ställning, som vår verldsdels penningmarknad intager. Tyskland som man föreställt sig nu vid lag skola ej allenast sjelft simma i öfverflöd på klingande mynt, utan ock vara den aldrig sinande källa från hvilken öfverflöd tillflöt andra i finansielt hänseende med detsamma förbundna länder, företer en anblick motsatt den man väntat sig. Räntesatserna stiga — i flere banker af andra rangen f. ex. Leipzigs utgör diskonton 6 4 och räntan för Lombardlän 7 — och senaste priset å pengar vid prolongationsaffärer å fondbörsen i Berlin belöpte sig till 12 4. Förklaringen till detta fenomen har äfvenledes redan blifvit lemnad. Bördan af den nya halfva milliard fres, som Frankrikes regering nyligen utbetalt till tyska förbundsregeringen, har till bufvudsaklig del blifvit lagd på de tyska subskribenterna å 3 milliardslånet, och Tysklands riksregering har långt ifrån låtit sig angeläget vara att vid transaktionens genomförande komma den inhemska affärsverlden till bjelp. Die Seehandlung, hvilken väl ännu må anses såsom regeringens officielle kommissionär vid utlåningen förräntningen af disponibla men för tillfället obehöfliga statsmedel, har visat sig mera långsam än annars i sina operationer och endast sparsamt samt åt första klassens hus berättas den hafva utlemnat de rika tillgångar, hvilka stått till dess förfogande. I det sakernas läge, vi ofvan skildrat, synes emellertid en ändring vara på väg att inträda. Länge men allt hittills förgäfves väntad, har nu ändtligen skett uppsägning af åtminstone ett bland de tyska statslån, hvilkas kapital man trott redan för längesedan skola hafva blifvit återgifvet åt affärslifvet. Det tyska förbundets krigslån af 1870 på 100 mill: Thir har nemligen blifvit uppsagdt till inlösen från och med den 1 nästk. Januari. Den lättnad, som allmänna penningmarknaden häraf kommer att röna, blir säkerligen stor, och den skulle hafva blifvit detta äfven om ej, såsom nu är förhållandet, tillfälle blifvit lemnadt åt obligationsinnehafvarne att redan från d. 1 Okt. i förväg utbekomma beloppet. Det är ej så mycket någon förhandenvarande penningbrist, som vållat klämman, som ej mer medvetandet om de engagementer, hvilka blifvit ingångna, samt fruktan att sålunda framtida förbindelser icke skola motsvaras vid förfallotiden af befintliga rörliga tillgångar. Man frestas nästan alt antaga att det varit med afsigt som den eminente finansman, hvilken f.n. står i spetsen för Preussens finansstyrelse, låtit statskassan intaga den passiva hållning, som den innehaft, gent emot den enskilta affärsverldens ögonblickliga förlägenhet. Nekas kan ju icke att en varning härigenom kommit spekulationen till del, en erinran om att man ej bör till öfvermättnad fylla marknaden med värden, hvilka den ej förmår smälta. Flere finansministrar än hr Camphausen hafva förhållit sig på likartadt sätt monitoriskt emot det moderna börsspelet. Finansministern inom det Hohenwartska kabinettet i Österrike, Schäffle, ådrog sig härigenom ett oförsonligt hat och Förenta Staternas nuv. finanssekreterare, Boutwell, ligger i ständig fejd med Nev-Lorks affärsmän i följd af sina bemödanden att i modern form styra kursen?. Hr Camphausen skulle dessutom — antaget att den förmodan vi uttalat vore riktig — tfll sitt försvar kunna anföra att han ej gjort annat än hvad handeln sjelf af staten brukar begära: att den senare ej inblandar sig i den förras affärer. Besynnerligt måste det förefalla att Englands bank, samtidigt med att det ofvannämnda hittills fastfästa kapitalet frigöres och till stor del kommer Englands allmänhet till godo, hvilken innehar en betydlig mängd af dessa obligationer, ytterligare höjer diskontot till 41 4. Visserligen utvisar äfven den senaste veckoredogörelsen att ställningen i någon mån försvagats, men ännu utgör reserven 37 46 af ansvarighetssumman, hvadan den af bankstyrelsen fruktade gränsen mellan nämnde tvenne poster icke är uppnådd. Att stegringen ej varit synnerligen påkallad, tyckes framgå äfven deraf att den allmänna marknaden diskonterar till 3 4 — må vara att detta gäller endast korta papper — och att således en dubbelt större skilnad än vanligt förefinnes mellan räntesatserna i de olika institutionerna inom lånemarknaden. Men det förhåller sig med Englands bank som, enligt hvad vi ofvan antydt, med finansstyrelserna inom åtskilliga länder: den anser nyttigt att stundom ett varningsrop påminner börsen om faran att fortgå på sin svindlande väg. I tidningarne har under någon tid omtalats en sinansiel öfverenskommelse, som Banque de Paris skulle afslutat med Spaniens regering och hvilken skulle gå derpå ut att banken garanterade konversionen af den spanska 3 4 skulden till en 2 4 gäld. Man har svårt att förstå möjligheten af en dylik transaktion. Obligationerna af Spaniens inhemska 3 24 statsskuld noteras nu i en kurs af 24 och dess utländska står på 28 å 29. Och denna oerhörda kapitalrabatt måste tydligtvis ännu mera förökas ifall räntefoten sänktes med ytterligare en point. Operationen synes derför overkställbar, vare sig man betraktar saken från den långifvande bankens eller den låntagande statens synpunkt. Troligare låter derföre en annan version, enligt hvilken öfverenskommelsen endast äsyftar att låta Spanien balansera den mest sväfvande bland sina sväfvande skulder till något billigare pris än hvad hittills varit fallet samt att öka densamma med nya millioner. Man finner nemligen att Spanien är skyldigt Rothschild, Fould och några andra stora bankirhus mer än 60 mill. fr. på 3 månaders vexlar, hvilka beständigt prolongeras mot provision. Årsräntan nÅ danna olall unnade cålanda Ja 421 OM