Göteborgsposten – 2 oktober 1872, sida 2

medgifvande för iatet. Jag skall lemna er allesammans fem procents ränta på era fordringar. Det var liberalt och redligt handladt å mr Redmaynes sida, sade fordringsegarne. En man med något vekt hjerta ville uppskjuta frågan om räntan, men nertystades of de öfriga fordringsegarne. Mr Redmayne såg saken från en riktig synpunkt, och de önskade honom all möjlig framgång på hans nya bana. Förhållandet var ju verkligen att folk fann guld derute i stora qvantiteter, och det fanns ingenting som hindrade att han skulle få sia beskärda del uf den lycka som tycktes vara så allmän. Kanske att man aldrig fick höra talas om de olyckliga guldgräfvarne — de gingo måhända förlorade utan att ens deras namn blefvo qvar för de efterlefvande. Det tycktes som om man endast behöfde fatta hackan och spaden för att finna omätliga skatter. Genom mycket funderande och genom en allt mera tilltagande leda vid den gård, der allting tycktes gå på tok, hade Rick Redmayne såsom hans vänner kallade honom, blifvit bragt derhän att han hyllade en dylik åsigt. Der ute var man säker om att man skulle ha tillräckligt mod föör att begifva sig ut. Han var härdad och driftig, hade aldrig kännt en dags illamående, var stark som en Herkules, god skytt, just rätte mannen för att slå sig ut i ett nytt land. Från de ledsamma förhållandena och svårigheterna af det lif han nu förde vände han sig med längtan mot det okända lifvet derute. Alltså reste han en vacker morgon i Mars månad, efter det nyss omnämnda mötet med sina fordrigsegare, till London, köpte sig pas