Göteborgsposten – 30 september 1872, sida 1

AAA — — litiska roll kan sägas dermed vara fullt utspelad. De radikala bladen skola naturligtvis komma att framställa denna utgång af valet såsom stridande emot frihetens intressen. De skola särskilt beteckna den som en yttring af fientlighet mot folket, representeradt af odalmannaklassen; under det de å sin sida förordat törsonlighet genom tidsenliga eftergifter. Dagens Nyheter innehöll redan i Lördags morse en artikel i detta syfte. Ligger det likväl icke en stor orättvisa i denna uppfattning? I Stockholm såväl som i Sveriges andra städer är det medelklassen som genom valen talat och uttryckt sin opinion. Det är icke denna medelklass, som först tagit det utmanande steget: det har landtmannapartiot sjolft eller kanske rättare dess ledare gjort. Under de riksdagar, som hållita under de tvenne riksdagsperioderna af det Åuya statsskicket, bar landtmannapartiet, sedan det förvissat sig om majoriteten i Andra kammaren, så ensidigt begagnat denna omständighet såväl vid utskottstillsättningar som vid förslags väckande och besluts fattande, att man tydligen kunde finna, att landtmannapartiet skulle hänsynslöst drifva sakerna i sitt klassintresse. Det kunde icke undgå någon med blick för förhållandena, att denna ensidiga hållning skulle tvinga städerna att å sin sida sluta sig kompakt tillsamman. Såväl Stockholm som Göteborg ha förut visat, att de voro böjda för att räcka landtmännen handen, såsom då hufvudstaden invalde förra gången hrr Dutva, Mankell, Nordensköld och Hedin, hvilken siste då antogs liksom de radikale i allmänhet i en mängd frågor vara på landtmännens sida, och Göteborg hr Victor Rydberg, likasom Örebro hr Gumeelius (radikal, men i grundskattefrågan moderat) och Sundsvall hr Vikström, Detta har landtmannapartiet icke rättvist uppskattat. Valen i landtdistrikten i år ha visat en allmän tendens att rensa bort de osäkra och få in påliuiga bönder. Städerna måste å sin sida handla på samma sätt för att åtminstone bilda en stark minoritet och sålunda protestera mot landtmännens anspråk, der de äro oberättigade. Valens utgång har visat, att man så uppfattat ställningen. De moderata, Intelligenspartiet, eller, såsom Nya Dagligt Allehanda kallar det, författningspartiet har vunnit några röster i Andra kammaren för städerna, hvika kunna balansera mot dem, som det förlorat på landsbygden. Landtmannapartiet har vunnit några nya män i Första kammaren, hvilken senares majoritet dock är tillräckligt stark, för att med den kompakta minoriteten i Andra kammaren ännu kunna förhindra farliga omhvälfningar af bestående förhållanden. Det har således varit landtmannapartiet, som sjelf utmanat och drifvit städerna till att intaga sin nuvarande hållning, hvadan allt tal om angrepp från städernas: sida är både falskt och orättvist. Det är äfven orätt att kalla denna städernas hållning fientlig emot frihetens, emot den stora mängdens intressen. Det gäller neml. här icke ytterst att motsätta sig borttagandet af en skatt, som generar en viss klass af medborgare; men det gäller att motsätta sig, att denna skatt i stället kommer att i annan form öka andra innebyggares skattebördor. Det torde neml. vara tydligt, att staten måste ha ersäftning för de tillgångar den genom grundskatternas aflyftning förlorar. Denna ersättning måste sökas i höjandet af bevillningen, vare sig att denna kommer att utgå genom direkt beskattning, då den höjer inkomstskatten och drabbar i hög grad det allmänna näringslifvet, eller genom indirekt beskattning, genom förhöjning i konsumtionstullarne, då arbetsklassen, den stora massan af befolkningen får sina lissförnödenheter oskäligt och obilligt fördyrade: kortligen, då hemmansegaren skulle få lindring i sin beskattning, skulle hans torpare och statkarl få förhöjning i sin. Är det frihetsfientligt att motsätta sig sådant? Lyckligtvis finnes det möjligheter att utjemna saken, om man blott vill lyssna till skäl och ej endast till den egna nyttans gälla stämma. Problemet att befria jorden från en börda, utan att pålägga andra klasser ökad beskattniog kan lösas, äfven utan att taga statens ökade inkomster i betraktande, ty med deras tillväxt stiga äfven statsbehofven; och på intradernas tillfälliga myckenhet bör man i sådana fall som detta ej heller lita, ty på de sju feta åran kunna följa sju magra — och hvar då taga medel om ej genom bevillningen, dubbelt tung att kära under svåra år? 2—