Göteborgsposten – 30 september 1872, sida 1

på sina läppar ett så mildt men vemodigt leende. Då jag betraktade henne tänkte jag tillbaka till den tid i vår barndom då vi fägnades af dessa sagor om förtrollade slott, som midt i en skog genom trollslag visade sig för den uttröttade vandraren. Jag såg omkring mig. Vi voro omkring en 30 personer kring detta bord. Kyrassierer, zouaver, artillerister och dragoner. Men ingen enda från mitt regemente. Hvad hade väl blifvit af mina kamrater? Hvarest återfinna dem? — Då jag slutat min måltid uppsökte jag min häst. Man hade gifvit den hö och hafre, men den hade icke rört dervid. Jag rände tillbaka till slottet. Man hade bäddat alla sängarne och lagt madrasser öfverallt i de stora, prydliga gemaken. Jag kastade mig ned på en af dessa bäddar och föll ögonblickligt i en tung sömn. Då jag vaknade var det ljusan dag. Jag fick genast se den unga qvinnan sedan i går. Hon band en hvit linnebindel om armen på en zouav, som sittande i en röd sammetsfåtölj under högsta förvåning stirrade på sin sjuksköterska. Då bindeln var fastgjord nedvecklade han sin skjortärm, steg upp och fattade den unga qvinnans hand, som han tryckte och gick utan att finna ett ord af rörelse. Jag steg upp och gick ned. Tjenarne gåfvo oss i vestibulen ett stort stycke varmt