Göteborgsposten – 27 september 1872, sida 1

rande framåt, hållande sig vid träden, eller gjorde fåfänga rörelser att resa sig. Deras skärande klagorop om hjelp voro fasaväckande. Vi skynda på, skynda alltjemt. En bataljonschef faller i ett nu med en kula i hjertat. En kapten kastar sig på knä vid den fallne tagande ur hans fickor en plånbok, en klocka, nycklar en hand full guldmynt och ett marskinsetui. Han visar detta etui till ett par tre officerare vid sin sida: hans hustrus och lilla gosses porträtt, sade han. Han öfverlemner de funna sakerna till en ordonnans, tager en hvit näsduk ur fickan som han breder öfver den fallnes ansigte. Efter att ett ögonblick gömt sitt ansigte i sina händer säger han till officerarne: Se så, och nu framåt! Hvad oss beträffar återtogo vi efter några minuters uppehåll vår marsch och anlände snart till skogsbrynet. Der hejdas vi af ett verkligt mitrailleuseregn. Vi finna turcos och soldater af olika linieregementen i full strid. Vi gömde oss fyra å fem i en graf och hade turcos tält midt framför oss. Man slogs i lägret. Många tält stodo ännu upprätta; andra voro kullslagna, sönderslitna och i trasor. Marken var beströdd med hvarjehanda lägermateriel. Vi sågo fienden tydligt helt nära. På andra sidan om den lilla floden Sauerbach sammanför preussarne artilleri och kavalleri.