Göteborgsposten – 27 september 1872, sida 1

omkring kl. 11 f. m. Sammankomstens ändadamål var, enligt den föreskrifna arbetsordningen, fortsättning af diskussionen öfver den af preses för detta prestmöte utgisna afhandlingen Om de bibliska undrens realitet. Redan denna titel antyder dock att gränserna för diskussionens område skulle bli något trånga, i den måtto att någon egentlig opposition mot sjefva realiteten ej gerna kunde å ett möte af svenska prester ifrågakomma. Också ha alla de invänningar som gjorts med anledning af ifrågavarande afhandling mera rört formen än innehållet, mera varit riktade mot detaljerna än hufvudsaken. Men om detta äfven kan sägas såsom i allmänhet karakteriserande diskussionen öfver detta afhandlingsämne, utvisade dock några momenter i diskussionen, att bland de medlemmar af det högvördiga clerus, hvilka uttalade sina anmärkningar rörande afhandlingen, det fanns sådana som tagit anstöt af ett eller annat uttryck som ej var eller ansågs vara öfverensstämmande med det gamla föreställningssättet, utan att dock derföre någon anmärkning — åtminstone direkt — gjordes, som kunde sägas vara en beskyllan för något afvikande från den ortodoxa ståndpunkten. Att i ett tidningsreferat återgifva hvad som yttrades af de resp. talarne torde, äfven om det fullständigt kunde ske, ej vara ett lämpligt sätt att söka fästa den stora allmänhetens intresse vid detta möte, ty, säsom vi nyss antydde, diskussionen måste i allmänhet vara underkastad ett visst tvång. Men vi anse oss böra något närmare framhålla den del af densamma som, enligt hvad vi här ofvan påpekat, gaf anledning till de efter vårt förmenande mest allvarliga inkasten. Det var med anledning af hvad fört. yttrat på 26:te sidan i sin afhandling angående differenserna i de evangeliska berättelserna samt med afseende på inspirationsteorien som dessa inkast gjordes. Förf. yttrar nemligen: Håller man strängt på den verbala inspirationen, så har man svärt nog att reda sig med dessa differenser, ehuru det i de flesta fall går för sig. Men med omfattande at den nyare inspirationsteorien, och om den menskliga intelligensens medverksamhet vid författandet af åtminstone de historiska delarne af de heliga skrifterna kommer till sin rätt, så är diskeronsernas betydelse i sjelfva verket tillintetgjord. Ty huru vore det möjligt att fyra historieskritvare, som till en del efter muntliga berättelser upptecknat händelserna, skulle öfverensstämma i hvarenda biomständighet? Alltnog att de öfverensstämma i hufvudsaken, i karakteren af den bild, som de gifva oss af Jesus och hans samtid; alltnog att de öfverensstämma i den framställning de göra af hans lära, hans lefnad och hans verk. Om det var en blind, som satt vid vägen till Jericho, eller två, om det var en besatt, som mötte Herren Jesus i Gergeseners landsändar eller två, betyder mindre än intet, allenast vi i hvart och ett af de fyra evangelierna igenkänna samma gudamenskliga personlighet och se honom handla med samma gudomliga vishet, makt och kärlek. Det var kontraktsprosten Hellbery som först uppträdde med anmärkningar mot ofvanciterade uttryck, sedan han dock dessförinnan gifvit sitt erkännande åt förtjensterna i den afhandling preses skänkt mötet, medgifvande att den öfverhufvudtaget var otodox, att den var klar och öfvertygande samt i allmänhet borde bli af stort gagn. Tal. framhöll att då det ofta vore svårt att skilja mellan det religiösa och historiska innehållet af Skriften, skulle man liksom komma på hal is, ifall man i det ena afseendet ville förkasta inspirationen. De differenser tal. ej kunde förklara, ansåge han det bäst att vördnadsfullt gå förbi. Han ansäge det vara både vådligt och öfverflödigt att på grund af dessa differenser antaga den nyare inspirationsteorien. Kyrkoh. Holmqvist uppträdde i samma syftning, framhällande nödvändigheten att hålla fast vid den verbala inspirationen. Uttrycket om den menskliga intelligensen kommer till sin rätt, menade tal. vara sväfvande, ty hvem skulle bestämma det? Äfven ansåg tal. uttrycket i den sist citerade punkten vom det var en blind Åc, betyder mindre än intetk vara stötande, ty enligt talarens uppfattning hade det stor betydelse. D:r Uddgren ställde sig på samma sida som förf. af afhandlingen tillhörde i denna fråga och ville tillerkänna den menskliga intelligensen delaktighet vid inspirationen. Tal. ansåg att de som yttrade sig mot den nyare inspirationsteorien gjorde det derföre att de förvexlade den med den teori som ej erkänner någon inspiration. Han trodde ej att kristendomen skulle lida minsta skada på en eftergift i detta hänseende. Theol. d:r Lindskog förklarade sig stå qvar på den gamla inspirationsteoriens åsigt om en verbalinspiration. Han ville visserligen ej underkänna eller tillintetgöra personens hela individualitet, men ansåg det ligga mycken sanning i äldre dogmaticis yttrande att skribenten vid nedskrifvandet af bibelordet varit Guds penna. Skulle dylika eftergifter göras betedde man sig på samma sätt som den, hvilm——S ——— rande framåt, hållande sig vid träden, eller gjorde fåfänga rörelser att resa sig. Deras skä