Göteborgsposten – 26 september 1872, sida 1

JSM vv 11411 ÅU 4100 41 UllUlULG IVP UCL af honom till detta prestmöte utgifna apologetiska ashandling, Öm de bibliska undrens realitet, tästat afseende på det sammanbang som förefinnes mellan läran om underverken och läran om Kristi gudomliga natur. Den tendens till förnekande af denna senare, som framträdde i vår tid, beredde sig väg genom bortskaffande af det underbara, menade talaren. Isan uttalade sin fruktan att hans krafter ej motsvarade ämnet, och att just denna afhandling torde bevisa detta; men då han visste att mötesdeltagarnes åsigter voro öfverensstämmande med andan i arbetet, så hoppades han att de anmärkniogar som komme att göras mot detsamma skulle ske med skonsamhet, och han ville äfven vara tacksam för dem så till vida som de skulle lända till belysning af ämnet. Härefter begärdes först ordet af kontraktsprosten Carlsson, hvilken gaf sitt erkännande åt den lärdom och beläsenhet författaren till afbandlingen i densamma ådagalagt. Han uttryckte äfven sin tacksamhet för den möda och det arbete preses nedlagt på denna athandling, som jemte sina öfriga förtjenster äfven hade den att vara fullkomligt bibeltrogen. Men med detta erkännande kunde dock tal. ej undertrycka den önskan att ett annat ämne blifvit valdt för mötets förhandlingar. Det vore nemligen svårt att utbyta meningar öfver en sak, om hvilken alla voro ense. Alla mötesdeltagarne voro prester och hade aflagt ed på att de trodde hvad bibeln lärde och således äfven läran om underverken. Annorlunda skulle det ha förhållit sig om bland mötesdeltagarne funnits lekmän, isynnerhet sådana som blifvit besmittade af tidens otrosanda. Tal. fann dock några specialiteter, hvilka kunde vara egnade att ådraga sig anmärkningar. Så ville han i afseende på sjelfva afhandlingens titel utbyta det utländska ordet 1ealitet mot verklighet, hvilket passade bättre. I afseende på den indelning förf. begagnat gjorde äfven tal. några anmärkningar, anseende att i tredje afdelningen borde förekomma, Åundrens verklighet och i fjerde undreus nödvändighet, i stället för det motsatta förhållande som nu i afhandlingen eger rum. Rörande undrens begrepp, så ville tal. indela dem allt efter som de till substrat egde materiens eller det andligas område. En egendomlig uppenbarelse inom det materiella området på ett sätt som stode utom det vanliga natursammanhanget och ej på naturligt vis kunde förklaras kallades under; inom det andliga området motsvarades det af inspiration. Tal. anmärkte vidare att han ansåg det ej kunna bevisas, att hvarje medel för ett under skulle vara frånvarande samt anförde frälsarens förvandling af vatten till vin, hvarvid han ansåg vattnet vara liksom det naturliga medlet för underverket. I afseende på denna senare anmärkning invände Prases att vattnet som förvandlades till vin ej kunde anses såsom det naturliga medlet för underverket, ty af vattnet kan ej göras vin. Kyrkoherde Högrell fick härefter ordet, och ehuru han ej ansåg att man vid ett dylikt meningsutbyte hvartill den ifrågavarande afhandlingen kunde gifva anledning, borde haka sig fast vid småsaker, fann han sig dock föranledd till åtskilliga anmärkningar mot vissa punkter i densamma. Under rubriken Undrens möjlighet yttrar förf. på ett ställe för att vederlägga satsen att naturens ordning låter sig icke afbrytas: Tallens naturliga form känna vi alla, men om den råkar i späd ålder blifva afbetad, så förvandlas dess naturliga form till formen af en buske. Hvem gjorde här afbrottet i naturens lagar? Jo, ett oskäligt djur, men af en högre ordning än växten. Tal. gjorde i fråga om ofvan citerade yttrande den anmärkningen att djuret var inom naturen; det var inom naturen kasualiteten tog sin begynnelse och naturlagen kunde ej under ett sådant förhållande sägas vara afbruten. Hade kasualiteten kommit utifrån naturen, endast då skulle man kunnat säga att naturlagen varit afbruten. Efter några ytterligare anmärkningar påpekade tal., att i fråga om hufvudsaken rörande undren, nemligen huruvida de äro sanna eller icke sanna, borde det framhållas att sjelfva skapelsen är ett under. Talaren skulle vilja veta hvad Darwin och hans anhängare kunde ha för svar på den frågan huru det första lif upprann. Slutligen yttrade tal. att han ej kunde fatta hvarföre filosoferna tilldelades den äran, att en sådan mängd af deras yttranden om det ifrågavarande ämnet anförts. Tal. ansåg att man borde mera lyssna till naturforskarnes uttalanden i den riktningen, att det skulle vara intressant veta hvad sådana män som Berzelius, Alex. v. Humboldt och Linn yttrat i saken. Prases besvarade anmärkningen i afseende på hans exempel om afbrottet i naturens ordning, att han såsom analogi och stöd för tron på undrens möjlighet anfört detta fall då ett väsen af högre ordning kan göra afbrott i den vanliga ordningen för ett lägre naturlif. Sedan prases jemväl besvarat några af de öfriga anmärkningarne, yttrade sig Pastor Uddgren dels emot hvad kontraktsprosten Carlsson yttrat i afseende på undrens begrepp, dels emot den indelning såväl den sistnämnde som preeses ansett afhandlingen böra erhålla. Tal. ansåg att det först och främst borde ha sagts hvad som menas med under, och att sedan ämnet skulle ha utvecklats genom hela arbetet utan den nämnde indelningen. Denna åsigt delades af Kontraktsprosten Lindskog, hvilken fann framställningen af undrens begrepp tillfredsställande sådan den var. Deremot uttalade sig tal. mot den författarens förklaring i sin afhandling, enligt hvilken de andliga undren ej anses såsom under derföre att de ej åstadkommas omedelbarligen af Herran utan genom medel. Detta skulle, enligt talarens åsigt kunna leda till missuppfattning af nådemedlens begrepp. Tal. skulle, ifall tiden ej varit så knapp velat orda mera vidlyftigt om en sak, nemligen att alla teoretiska försök att bevisa undren, ehuru de kunna vara intressanta, dock aldrig bli tillfyllestgörande. Förmiddagens diskussion var härmed afslutad, och h. h. biskopen upplöste sammankomsten, sedan han uppmanat dem at mötets deltagare, hvilka ännu ej aflagt trooch huldhetsed till konung Oscar II, att för denna eds afläggande infinna sig något tidigare vid dagens sammanträde än som i går skedde. Förhandlingarne fortsattes kl. 5 e. m. med ett föredrag af lektorn vid Halmstads h. elementarläroverk, fil. d:r C. O. Möller. Talaren började sitt föredrag med att påpeka syndafallet, huru menniskan från att hafva ren och obefiäckad utgått ur skaparehanden, blef en ur nåden fallen varelse, som derigenom skildes från Gud. Hon blef således i behof at frälsning och återlörening. Denna återförening vanns genom Sonen. Derefter öfvergick talaren till det sjelfvalda ämnet: Kristi person. Talaren bemötte törst Schleiermachers skefva och skriftvidriga uppfattning af vär Frälsares person. Han visade att den Kristus, som Schleiermacher . framställt ej kan vara medlare; ty hans Kristus var en blott menniska och såsom sådan, om ock syndfri, kunde han ej afplana hela slägtets syndaskuld. Den Schleiermacherska åsigten att en blott