Göteborgsposten – 26 september 1872, sida 1

c o ä ARR den herrligaste seger. Den af vissa dogmatici uttalade äsigten, att Kristus skulle kommit i verlden om också menniskan icke fallit. förkastade talaren. Hade Adam ej fallit, hade ej heller Kristus kommit. Tal. betonade nödvändigheten af att ej förblanda Kristi naturer med hvarandra. Vi erkänna Kristus i motsats till Strauss, som gör honom till en blott mensklig individ, för både Gud och menniska. Han var Gud, ty annars skulle icke hans lära, som står i strid med menniskans naturliga böjelse, med en sådan makt kunnat framtåga i verlden. Han var menniska, ty han föddes, växte till och hade menskliga känslor. Tal:n vidrörde slutligen de många strider. som inom den kristna kyrkan utkämpats om Kristi gudom, om de båda nåturernas förening etc. och slutade med att förklara, att Lutherska kyrkan egde den oskattbara förtjensten att hafva uppfattat Kristi person i enlighet med skriften. Sedan föreläsaren nedstigit uppmanade h. h. biskopen proses att uppstiga i katedern och vörd. presterskapet att åter upptaga den på förmiddagen begynta diskussionen. Kyrkoh. Högrell tillade till hvad han på förmiddagen yttrat, att då man bevisar underverken bör man fästa sig vid att sådana nu ej ske. Och då underverken ej på teoretisk väg kunna bevisas, borde kyrkan dertill välja praktiska medel V. pastor Blidberg ville instämma i den anmärkning, som en föregående talare gjort mot författarens definitioner på ordet under och visade de särskilda begrepp, som man inom kyrkan haft om undren i såväl vidsträckt som inskränkt bemärkelse. Kyrkoh. Ekstedt: Det föreföll talaren besynnerligt att förf:n ansett undrens realitet mindre vigtigt; ansåg ej att förf:n fullt utredt sitt ämne. Man bör för att ådagalägga undrens historiska äkthet gå till källorna. Förf:n hade derföre bort vidröra tiden för evangeliernas författande. De negativa skriftställarne fordra, att man med åsyna vittnens skrifter skall kunna bevisa undrens verklighet. I så fall skulle evangelierna gälla lika mycket som en annan historisk skrift. Preses besvarade denna anmärkning genom att hänvisa till hvad han på afbandlingens 24 och 25 sidor skrifvit och tillkännagaf att han hufvudsakligen velat framhålla undrens möjlighet och nödvändighet. H. h. biskopen ville att man noga skulle påakta att undren fingo sin rätta plats. De voro ej alltid ett bevis för att personen, som förrättade dem, var sänd af Gud, ty skriften säger tydligen att förderfvets sonk, förtappelsens barn eller antikrist skall göra mänga under, hvaröfver menniskorna skola förundra sig. Kristi under afsägo: 1) att väcka de otrogna till besinning och 2) att de utgjorde en fyllnad till Kristi helighet och kärlek. Talaren vidrörde äfven något Svedenborgianismen och spiritismen, hvilken senare han ansåg utgöra ett förespel till de under, som på de yttersta tiderna genom demoniska makter skola komma att verkställas. Talaren ville ej att det anförda skulle anses såsom något klander mot författarens lärda och sakrika afhandling. Preses hänvisade till sin afhandling, der han sagt att undren jemte evangelium utgöra bevis för Kristi gudom, ansåg att de falska undren borde förklaras i analogi med englarnes fall. Dagens förhandlingar afslutades vid sjutiden af h. h. biskopen med en kort bön, hvarefter en psalmvers afsjöogs.