Göteborgsposten – 26 september 1872, sida 1

Göteborg d. 26 September 1872. Resultatet af valen till danska riksdagens andra kammare, eller Eolkethinget, har på goda skäl väckt mindre vanlig uppmärksamhet i vårt land. Den afgjorda öfvervigt, som bönderna vunnit, hvarigenom de komma, så länge den förenade venstern följer sina ledare och håller ihop, i likhet med lendsbygdens representanter i vår andra kammare, vinna i alla voteringar, kommer väl ock att leda till en kris. Vår korresp. i Köpenhamn återgifver ett rykte, att konung Christian möjligen skulle upplösa riksdagen straxt efter dess sammanträdande i Oktober månad och utskrifva nya val. En sådan åtgärd torde väl dock icke komma att under närvarande förhållanden leda till någon ändring, kanske tvärtom öka partiets styrka. Alldenstund dass ledare synas verkligen beslutna att komma in i regeringen, emedan de skola göra det hardt när omöjligt för den bestående regeringen att fungera, hon icke vill till sist underkasta sig deras vilja, skall väl den danske konungen tvingas att omgifva sig med en ministör ur detta partis midt — hvilket synes äfven förr eller senare skola kunna bli ett tvång för SverigeNorges konung i båda hans regeringar. Kanske ock att ställningen då först blir riktigt klar och att en del naturliga allianser och konstlade partibegrepp då blottas till sin naturliga halt. I det tal, som biskop Monrad höll för valmännen i Roeskilde, uttalade han, med afseende på ställningen inom sitt land, sanningar, hvilka äfven träffa å in på våra förhållanden, att vi anse oss böra här återgifva ur detsamma följande: Jag är och har alltid varit en vän af vår frihets utveckling, men jag vet, att det, som skjuter snabbast upp, derför icke varar längst; svamparne växa fort upp, men de dö också snart; deremot växer eken långsamt, men blir också det stolta träd, som kan motstå storm och oväder; så bör äfven den danska friheten växa långsamt men säkert, hon bör växa och växa, alltsom jorden förbättras, i det att ett litet lag af god mull kommer till år efter år. Afven jag anser, att det bör råda enighet mellan land och stad; det bör ej fästas afseende vid, om en man är bonde eller icke, det bör vara det bestämmande, om han eger den rätta fosterlandskärleken. Jag är enig med min motkandidat i arbetarefrågan. Då man sett arbetsklassens tunga lif och torftiga förhållanden, måste man vara mycket hårdhjertad för att icke vilja bidraga till bättrande af dess ställning; men man bör ej komma med stora löften, den enskilde kan endast uträtta så litet i denna sak. Jag ogillar socialisternas uppförande och beklagar, att de slutit sig till den förenade venstern. Saken är, att de åsigter, för hvilka den förenade venstern verkar, bana väg för socialisterna. Min motkandidat har mycket begagnat ett uttryck, hvilket klingar vackert, neml. ordet folkviljan; men låtom oss icke hålla oss till ord. Folkviljan är icke ofelbar; hon kan vara herrlig och mäktig och uträtta stora ting, men hon kan äfven vara förfärande och leda till ohyggliga utsväfningar. Hvem var det, som ropade: Korsfäst! Korsfäst!4, hvem var det som utöfvade de atskyvärdaste grymheter mot dem, hvilka omfattade en annan trosbekännelse, och hvem var det som nyligen lät de historiska monumenten i Paris gå upp i lågor och sjunka i grus? Det var folkviljan. Jag hyser stor aktning för folkviljan, men sanningen står oändligt högre. Och hvar skall man finna folkviljan? I Folkethinget (andra kammaren) säger man, men det är ej så. Genom valmännens indelning i kretsar har slumpen fått ett stort inflytande på valens utgång. I författningen, i grundlagen skall man också förgäfves söka efter ordet folkvilja. Grundlagens bud är ej, att man skall rösta efter folkviljan, utan efter sin öfvertygelse, efter mannens öfvertygelse om hvad som är riktigt och rättvist. Och detta är just det rätta budet; ty folkviljan är lätt utsatt för att fara vilse och handla efter stämningen. Derför har ock Folkethinget fått en motvigt i Landsthinget (för