Göteborgsposten – 25 september 1872, sida 1

der ha vi våra kamrater! — Men i hvilket tillstånd? Utmattade, halfdöda... De hade sett fienden. Det var tid att påskynda färden. Ändtligen komma vi till Lemboch. Der var vår proviantering af lifsmedel och foder oss till mötes. Den lastades skyndsamt på bondkärror. Viutgjorde eftertruppen, hopsamlade vilsekomne och flyktingar och årefvo dem samt trossen framför oss. Det blef en jommer och förtviflan i byn då vi lemnade den. Invånarne ville qvarhålla oss. Qvinnorna gräto och jemrade sig: Hvarföre lemna oss? Öfvergif oss icke? Hvad skall väl blifva af oss? Vi framtåga genom en vacker nejd. Huru rik, herrlig och leende är icke hela denna trakt af Elsass! Huru tjusande denna Liebenfrauenthal! Och denna franska jord måste lemnas till spillo åt fienden... Till alla som frågade oss nödgades vi ge samma svar: Lugna er, vi komma tillbaka, vi komma snart! — Och ännu återstår oss att uppfylla detta löfte. Slutligen äro vi ånyo vid vårt gamla läger i Froeschwiller. Fienden följer oss oafbrutet; koappt ha vi njutit ett ögonblicks hvila, så ljuda kanonskotten i våra öron. Det var en stark preussisk kavalleripatrull som under skydd af något artilleri visade sig i närheten af våra tält. Några kanonskott riktade mot Froeschwiller förorsakade der en panisk förskräckelse.