Göteborgsposten – 25 september 1872, sida 1

Stockholms-korrespondens. Stockholm d. 22 September. De förhoppningar, man i det längsta hyste, att en vändning till det bättre skulle inträffa i konung Carls sjukdom, bekräftades icke och dödsbudet kom med knapp förberedelse som ett döfvande slag öfver den kungliga familjens medlemmar och öfver hela det sörjande svenska folket. Bulletinerna från konungens läkare i Malmö läto visserligen ganska oroande; men då hvarken dessa herrar eller den utmärkte läkare, som här förut deltagit i vården om den höge patienten och väl borde känna till arten af sjukdomen, icke ansågo faran så öfverhängande, invaggade man sig i ett hopp, som på det sorgligaste sätt skulle gäckas. Under loppet af Måndagen och Tisdagen ankommo från enskilda personer i Malmö telegrammer, i hvilka uttalades den bestämda öfvertygelsen att konungens tillstånd var hopplöst; men dessa hade icke som läkarne och konungens omgifning haft tillfälle att under en längre tid se honom och följa med gången af sjukdomen, utan då de sågo honom aftärd af långvarigt lidande med ett tillskott af sjöresans besvärligheter, föreställde de sig genast det värsta. Af den korta relation, som Posttidningen i går afton lemnade, finner man bekräftadt att läkarne och de konungen närmast omgitvande, hvilka flera gånger förut. bevittnat sådana sjukdomsfall med åtföljande kraftminskning och huruledes den höge patienten åter hemtat sig, icke trodde döden så nära som sedan visade sig. På Tisdagseftermiddagen inträffade ånyo en kris, som man kallat det, och häftiga uttömningar; men som konungen efter några timmars sömn åter befann sig bättre, trodde man detta anfall icke vara af större betydenhet än de föregående. Först på Onsdags eftermiddag, då en ny sådan kris inträdde, antydde symptomerna dödens annalkande. Lifmedikus Lundberg fann ögonblicket vara inne att meddela konungen förhållandet, som mottog underrättelsen lugnt och med manlig fattning. Han lärer då hafva uttalat sin önskan att se sina bröder omkring sig och frågat om plågorna skulle räcka länge, hvartill d:r L. skulle hafva svarat att enligt all anledning detta icke komme att blifva händelsen. En rörande scen, som säkert aldrig glömmes af de deruti deltagande, följde, då konungen tog afsked af sin omgifning, särskildt af hvar och en deribland. Mot slutet under dödsarbetet tilläto de aftagande kratterna konungen icke att tala, han endast pekade med handen på pannan, hvarvid d:r Lundberg med en i eau-de-cologne fuktad silkesdak aftorkade den framträngande svetten. Kl. 9,5 slutade konung Carl sitt lif, och enstämmigt ljuder om honom det omdömet att i alla hans handlingar som konung talade ett ädelt hjerta och att ingen älskat sitt land högre än han, som föredrog att dö der framtör att söka helsan utom detsamma. Såsom närvarande vid dödsbädden nämnas hofstallmästaren Bråkenbjelm, kabinettskammarherren v. Dardel, ordonvansotficeren Gyllenram, landshöfdingen v. Troil med fru, grefvinnan Hedvig Bråkenhjelm, generalerna Cederström och af Klint samt kabinettskammarherrarne frih. Louis Wrede och Gottschalk v. Geijer. Allmänheten finner det dubbelt sorgligt att konung Carl ej skulle i dödsstunden se någon af sin slägt hos sig och läkarne få uppbära bittra anmärkningar öfver brist på förutseende m. m. Härom är svårt att döma, men mer än menniskor lära hrr doktorer icke heller vara. Hvartör kronprinsessan af Danmark icke hann till fadrens dödsbädd frågar man sig äfven, men anledningen känner man bättre der nere än här uppe, det gick förmodligen ej så lätt att i hast arrangera öfverfarten. När man ser tillbaka på gången af H. Maj:ts sjukdom så tycker man sig nu vara viss på att om konungen i stället att 1867 begagna baden i Vichy