Göteborgsposten – 24 september 1872, sida 1

att besöka sig der, och just nu var herregården uppfylld af julgäster, som i de kommande åren skulle bli hang vänner och kamrater. Med mycket tungt hjerta tog jag fram hans båsta kläder, men jag kysste och välsignade honom då han gick, och Annie och jag sågo efter honom, till dess han svängde sin hatt vid den sista vägkrökningen och vi ej kunde se bonom längre. — Hvarföre gråter du, tante? frågade Annie, han har blott rest bort för en vecka. Men jag visste bättre huru det förhöll sig med den saken. Victor hade gått bort för beständigt. När vi åter finge se honom, skulle han vara mylords erkände son och arfvinge, stående så högt öfver oss, att vi endast kunde se honom på afstånd. Han skulle helt visst alltid hålla af oss och vara vänlig mot oss på fina herrars sätt, men han kunde aldrig, aldrig bli en af oss igen. Det var en sorglig vecka, och äfven Annie började att se nedslagen ut; jag fruktade för att det var början till en stor sorg, som skulle räcka hela hennes lif igenom. Den sista dagen kom en budbärare med ett bref från Victor, i hvilket han bad mig komma upp på herregården samma eftermiddag. Jag skickade helsning tillbaka att jag ej skulle underlåta att komma, och klockan fem, den tid