Göteborgsposten – 24 september 1872, sida 1

sättning i 5:te hufvudtitelns anslag. Således förkastades bär två af komitns kandidater. Spegelfabrikören Svanberg hade ock af någon valman blifvit uppställd som kandidat; men han ströks ned af en annan valman, bland annat på den grund, att han (Svanberg) var riddare. Advokatfiskal Ljungbergs kandidatur godkändes dock, ehuru han är riddare af portugisiska Christiorden. Vid mötet i 2:a valkretsen förliden Thorsdag utsågs en allvarlig och rutinerad ordförande, advokatfiskal BIllbergh, som infunnit sig der emedan han var valman. Äfven der togo hrr Rubenson, Leufstedt och Gustafsson till orda för sina proteger, sägande detsamma ungefär som på föregående mötet. På detta möte söllo frih. Gripenstedt, hrr Walldn och Carlön igenom, och af komitns kandidater hrr Keijser och Cederschiöld. Vid mötets början påyrkade hr Rubenson, att då Aftonbladet tagit sig före att kasta skugga på en af hufvudstadens förra representanter, hvilken nu var kandidat, borde mötet uttala sig om någon af de 13 gjort sig skyldig till det som Aftonbladsartikeln inneböll. Men ordföranden förklarade sig ej på en sådan framställning kunna göra proposition, enär meningen med mötet var att öfverlägga om kandidater. Målaremästaren Lindborg, som alltid anlitar den högre stilen då han yttrar sig, men lider af en viss oklarhet i tankegången, tycktes dela hr Rubensons åsigt. Hr Leufstedt betonade särskildt, då han förordade kapten Mankell, att den animositet som mot denne gjort sig gällande på mötet å stora börssalen, var en utmaningshandske som rde konservativa, de grå och de isabellfärgade hade kastat mot de liberala, hvilka emellertid nu borde visa att de vuxit ifrån stutåren. En hr Svensson kunde alldeles icke godkänna häradshöfd. Carlen, enär han egentligen vore fader till den nya strafflagen och det vidsträckta latitudsystemet i densamma. Till mötet i 5:te valkretsen (Södermalm) hade den anonyma komitån försummat att afsända sina bästa talarekrafter — de hade koncentrerats på mötet i 2:a kreisen, som hölls samtidigt — och v. häradshöfd. Hultgren var alldeles för svag att göra komitns åsigter gällande. Komitens kandidater, hrr Mankell, Ljungberg, Cederschiöld, Wieselgren och Bianchini, föllo igenom, och de kandidater som vid mötet på stora börssalen godkändes antogos, med tillägg af v. häradshöfd. Samzelius. Här framställdes af hr Hovn såsom en bland kapt. Mankells framstående förtjenster att han hade så många motståndare. Mot denna temligen besynnerliga sats anmärktes, att i fall den vore riktig, så måste å andra sidan antagas att de som rönte allmänt erkännande derföre vore odugliga. Vid valmötet inom 3:dje distriktet, med öfverstelöjtn. Keijser till ordtörande, beslöts att endast valmän tillhöriga distriktet skulle ega rättighet att i förhandlingarne deltaga. Följden deraf var att de radikalas begge mest talföra målsmän, hrr Rubenson och Leufstedt, såsom icke tillhörande valkretsen, nödgades blott vara åhörare, och att litteratören Gustafseon nödgades ensam föra radikalismens talan, understödd af den ultraradikale Gabriel Carln, som likvisst icke var i det tillstånd att han kunde hålla längre föredrag utan inskränkte sig till åtskilliga kraftutrop, hvilka dock äfven upphörde när en valman yttrade, att om Carlån fick fortfara, så förstörde han hela mötet. Hr Gustafsson var emellertid outtröttlig. Han reste upp och slog ned kandidater lika oförskräckt. Enligt bans uppfattning var kapt. Mankell rent af omistlig i Andra kammaren, än mera nu då ett tronskifte nyss egt rum, då män erfordrades som i riksdagen kunna föra folkets talan. Om de liberala, menade hr Gustafsson, icke valde hr Mankell, så betedde de sig som den, hvilken trampade ned sin skörd för att leta efter en sällsynt blomma som icke fanns. Docenten Forssell försäkrade att han också gjorde anspråk på att vara liberal, men ändå tvekade han ej att uppträda mot hr Mankells kandidatur, och förklarade att om han hunnit ankomma till mötet innan hr Dufva blef till kandidat antagen, så skulle han deremot uppträdt. Han underkastade begges riksdagsmannaverksamhet en sträng kritik, men i hofsamma ordalag, och visade att deras förfarande i grundskattefrågan gick i en iiktning som var högst menlig för städernas och specielt hufvudstadsvalmännens berättigade intressen. Hvad särskildt hr Mankells verksamhet i försvarsfrågan beträffade, så hade han just i den vid riksdagen i väsendtliga punkter förnekat hvad han förut i utgifna skrifter förordat. Jatt besöka sig der, och just nu var herregår