Göteborgsposten – 24 september 1872, sida 1

Victor sade ännu intet, uten låg stilla med armarne öfver sitt hufrud och med ett mycket allvarligt uttryck i ansigtet. Alltsammans hade kommit så plötsligt öfver honom, kan man väl förstå, då det deremot föresväfvat mig allt sedan mylord första gången såg honom. Dessutom var det en mycket lysande ställning som skulle tillfalla honom och det var ej underligt om tanken derpå gjorde honom tyst och allvarsam. — Min mor, sade han slutligen, säg ej ett ord härom till någon, ej en gång till Annie, Vi voro begge så tysta vid frukosten nästa morgon, att Annie gjorde sitt bästa för att muntra upp oss, troende att vi voro bedröfvade för den stackars gamla Nancys skull. Efter frukosten gick Victor icke, såsom han annars brukade, ut på egorna, utan blef inne och betraktade Annie och mig nnder det vi skötte vårt arbete. Jag visste hvad min gosse tänkte på. Hela detta förtroliga familjelif var på väg att försvinna för honom, och han stod i begrepp att stiga öfver en annans tröskel till ett helt olika lif. — Jag tror, sade han slutligen till mig, att jag skall gå upp till berregården och stanna der en vecka. : Mylord hade alltid uppmanat honom till