Göteborgsposten – 24 september 1872, sida 1

Sept., Lund. Bref från Stockholm. (Korresp. till Göteborgs-Posten). Stockholm d. 22 Sept. Den anonyma komite, som föranstaltat de här hållna distriktmötena, vid hvilka frisinnade och :sjelfständiga kandidater till det förestående riksdagsmannavalet i hufvudstaden skulle kreeras, torde redan sjelf hafva insett sin oförmåga att leda valrörelsen. Mötena ha på långt när icke lemnat det resultat, som komitön hoppats, men den har också icke på långt när varit vuxen det uppdrag som den åtagit sig. Tillkomsten af denna komite är i och för sig ganska kuriös. I slutet af Maj månad sammanträdde ett antal radikala valmän å Piperska muren, hvilka under ötverstelöjtn. Keijsers presidium tillsatte kretskomitåer inom hufvudstaden, hvilkas ledamöter under sommarens lopp skulle intressera hufvudstadens valmän för det stundande riksdagsmannavalet. Derefter tillsattes en centralkomitä af 40 personer, som skulle uppställa kandidater med här ofvan antydda egenskaper. Men uppdraget var ingalunda lätt; 13 radikala kandidater växa sannerligen icke på träd och komitn lyckades derföre efter åtskilliga voteringar att uppgöra en kandidatlista, dock endast upptagande åtta namn — ett slående bevis på bristen af gångbara radikaler, ty 13 skulle ju ha uppställts på en fulltalig lista. Mycket vore dock vunnet om de åtta namnen blifvit accepterade vid kretsmötena. En kompakt opinion för dessa åtta kandidater hade då kunnat åberopas. Dessa kandidater voro: häradshöfd. Dufva, kapt. Mankell, litteratören S. A. Hedin — de enda af förutvarande representanter som komitn protegerade — samt ötverstelöjtn. Keijser, advokatfiskal Ljungberg, grosshandl. Bianchini, amanuensen Wieselgren och prosessor Cederschiöld. Då de radikala, hvilket ju är fullkomligt i sin ordning, icke anse embetsoch tjenstemän sjelfständiga, torde det förefalla högst besynnerligt att på den radikala listan ändå upptagits fyra tjenstemän (brr Mankell, Keijser, Ljungberg och Wieselgren); men de höra törmodligen till undantagen: sjeltständiga, ehuru embetsmän. Mötet med 1:a valkretsen hölls på Lilla börssalen i Onsdags. Komiterade hade tagit ssken allt för lätt, hade allt för mycket litat på Guds försyn — och så blef v. häradshöfd. Hultgren vald till ordförande. Han är visserligen tillfyllest radikal, men andra mera väsondtliga ordförandeegenskaper saknar han. Han begick den stora betisen, likvisst på uppdrag af komiten, att föreslå det mötet burde, såsom en oeftergiflig pligt at de åtta af komitön föreslagna kandidaterna, fordra att de, valda till representanter, skulle verka för en successiv atskrifning af grundskatterna och rustrotehållstungan. Men denna framställning förkastades, enär uppenbart är, att den der asskrifningen kommer att tillskynda städerna en ganska dryg tillökning i bevillningen. Vid detta möte, likasom vid de följande, visade sig tydligt, att med hela anordningen egentligen åsyftades att befordra häradshöfd. Dufvas och kapt. Mankells återval. För dem uppträdde isynnerhet handl. W. Rubenson, handl. Leufstedt och litteratören Gustafsson, omvexlande med en så flödande vältalighet antydande hvad de, vordna riksdagsmän, skulle uträtta, att om dessa kandidater varit tillstädes, hade de sannolikt nödgats deremot göra insägelser. Särskildt torde böra erinras, att iogen af de tre omnämnda talarne tillhörde valkretsen. Hr Rabenson ansåg hr Wieselgren särdeles lämplig, enär sedan August Blanche gått bort, hade ingen såsom han kunnat i sista ögonblicket på ett humoristiskt sätt gripa in och göra slag i saken. Hr Wieselgren skulle gå i Aug. Blanches fotspår, lofvade hr Rubeason; men det hjelpte inte; hr Wieselgren föll igenom, och samma öde drabbade äfven ölverstelöjtn. Keijser, fastän hr Rubenson äfven varmt lade sig ut för honom och menade att han skulle utverka betydlig ned