Göteborgsposten – 24 september 1872, sida 1

På hvad hr Forssell anförde hade hr Gustafsson ej annat att svara än det, att då den förre ställt hrr Dufva och Mankell lika, men af dessa den förstnämnde redan antagits till kandidat, så fordrade konseqvensen att äfven den andres kandidatur godkändes; men denna besynnerliga konseqvens accepterades icke och följden derat blef att br Mankell föll igenom. Professor Cederschiölds menniskovänliga sinne, vitsordadt af grosshandl. L. J. Hierta och direktör Borg, törskaffade honom en plats på kandidatlistan, ehuru br Hierta medgat att han icke kände hr C:s politiska åsigter. Derefter förekom i ordningen en kandidat, uppställd af den anonyma centralkomitn och dertill den ende af dessa, som personligen på något af distriktmötena uppträdde — nemligen öfverstelöjtn. Keijser. Han afgaf en mycket lång, temligen anspråksfull och mycket utlofvande framställning om sig sjelf, sina åsigter och sin blifvande verksamhet om han blef vald till riksdagsman. Jag tvekar icke att, åtminstone såsom min enskilda öfvertygelse, uttala, att i hr Keijsers framställning låg en stor portion — humbug. Annorlunda kan jag ej uppfatta hans framställning att man bör göra den politiska rösträttens utsträckning till vilkor för andra reformer, t. ex. den rörande försvarsväsendets ordnande. Hr Keijser, hvars föredrag af ingen skärskådades, antogs till kandidat, dock med knapp majoritet, och jag tror att dertill i ej ringa mån bidrog att han fungerade som mötets ordförande, hvilken befattning han dock lemnade då hans kandidatur behandlades. Mot hr Keijsers kandidatur, ehuru han var embetsman, hade hr Gustafsson intet att invända, men desto mera mot häradshöfd. Carlens, derföre att kan var embetsman. Hr Gustafsson utvecklade skilnaden mellan regeringspartiet och folkpartiet, visserligen oklart, men desto mera sulfisant, men undervisades hofsamt af docenten Forssell, och råkade nu ut för det lilla missödet att hr Carlön verkligen blet antagen som mötets kandidat. Statsrådet Bergströms kandidatur kunde hr Gustafsson icke heller godkänna. Det var visserligen mycket vågadt, då hr L. J. Hierta dristade uppträda mot hr Gustafsson och för statsrådet Bergström, men han gjorde dock så, och talade med så mycken kraft och värma, derjemte så ölvertygande, att den andre talaren hade bort inse sin oförmåga att på detta område med aplomb röra sig. Men kan kunde naturligtvis hvarken bli öfvertygad eller vederlagd, och uppträdde dertör ånyo med olförminskad suffisans, framhållande, att om hr Bergström vppbörde att vara statsråd (hvilket hr Hierta antydt kunna inträffa temligen snart), så är han assessor i skånska hofrätten och bör då bo i Kristianstad. För öfrigt återkom han till sitt gamla thema om folkmakt och regeringsmakt, som borde åtskiljas, och här gällde att utse representanter för folkmakten; men nu råkade den oerfarne politikern återigen illa utför doc. Forssells stränga kritik. Denne talare upplyste att regeringsmakt och folkmakt alldeles iake behöfde stå fiendtliga mot hvarandra; de kunde mycket väl samverka. Skulle ej en folkets man, inkallad i konungens råd, der få en vida starkare position om han fortfarande åtnjöte folkets förtroende, och om så hände att t. ex. hr Mankell blefve statsråd, skulle då hr Gustafsson och de med honom liktänkande af denna anledning motsätta sig hr Mankells kandidatur? På dessa frågor, temligen beniga, hade hr Gustafsson intet svar till hands — och statsrådet Bergströms kanditatur antogs. Till sist inträffade under detta, åt det höga allvaret egnade möte, en komisk episod. På skämt eller allvar — hvilketdera tilltror jag mig ej att afgöra — blef äfven hr Gustafsson föreslagen till kandidat. Framställningen åstadkom en viss munterhet. Han anmärkte ock att just det sätt, hvarpå hans namn mottagits, manade honom anhålla att icke komma i fråga. Det skulle säkert gå honom som Victor Hugos Skrattmenniskar, att man ej skulle taga hans ord för allvar. Af centralkomitöns kandidater förkastades hrr Mankell, Wieselgren, Bianchini och Ljungberg. För min del tror jag att om nämnde komitå, i stället för att sjelf taga befattning med uppgörande af en kandidatlista, helt enkelt lemnat detta bestyr åt skräddaremästaren Söderstedt ensamt, så hade han icke allenast uppgjort en fulltalig kandidatlista — komiterade fingo ej reda på mer än åtta kandidater — utan äfven uppställt namn med bättre klang. Ett distriktmöte återstår ännu. När det ——