Göteborgsposten – 24 september 1872, sida 1

han bestämt, var jag der, och han förde mig utan att säga ett ord till mylords rum, der jag varit en gång förut. Mylord hade blifvit mycket gammal sedan dess och såg äldre ut än han var; han var ej mycket öfver femtiotalet, men hans sätt att lefva hade gjort honom gammal. Han hade nu podager och kunde ej resa sig upp från sängen eller sätta foten på golfvet. Han helsade mig mycket vänligt, såsom han brukade göra. — Nå, mrs Abbot, sade han, ändtligen ha vi fått fatt i denne hårdnackade ungersven. Han har nu varit den första veckan hos mig. — Ja, mylord, svarade jag mycket bedröfvad. — Och jag kan ej skiljas från honom igen, fortfor han, ehuru han är så orubblig som en domare och allvarsam som en biskop. Jag skulle vilja gifva allt hvad jag eger för att ha en sådan sön som hun. — Mylord, sade Victor mycket allvarsamt, jag är er son. — Åh! utropade han, den kära mrs Abbott kunde således ej bevara hemligheten! Ja, du är min son, Victor, Gud gifve att jag kunde godtgöra det. — Ni har aldrig erkännt mig som er son, mylord, utbrast Victor med blossande ansigte, hvarföre skulle jag då erkänna er som min far?