Göteborgsposten – 23 september 1872, sida 1

Göteborg d. 23 September 1872 I vårt brödraland Danmark har redan under en längre tid pågått en liflig valrörelse, hvilken företett flera sidor af stort intresse och i viss mån erbjudit jemförelsepunkter med åtskilliga valförhållanden inom vårt eget land. Äfven der har medelklassen i städerna skilts från allmogen eller bönderna, hvilka båda partielementer också stå gentemot hvarandra. Städernas medelklass har gemenligen sitt uttryck i det gamla national-liberala partiet, hvilket förberedde och medelst Fredrik VII:s raska initiativ genomdref 1849 års fria författning. Det bildar Danmarks intelligensparti och har i allmänhet varit stödet for de sedan dess vexlande ministererna. Under dess maktdagar har detta vårt brödraland utvecklat sig med förvånande snabbhet i demokratisk riktning, så att det med fog kan anses för det friaste konungarike i verlden. Men efter hand uppstod bondepartiet, de 8. k. Bondevennerne, hvilket mer och mer tillväxt och nu företer en anmärkningsvärd styrka. Af misshumör öfver Fredrik VII:s folklighet och det national-liberala partiets demokratism, bildade adelsslägterna en tid en egen reaktionär fraktion, hvilken närmade sig till Bondevännerna, och sålunda uppstod den konstlade förening af storbönder och småbönder, hvilken har sitt motstycke äfven å vår egen riksdag. Det dröjde likväl icke länge, innan skiljaktigheten i intressen och åsigter framträdde, och detta konstgjorda bondeparti sönderdelades, i det en venster uppstod med sådana herrar som J. A. Hansen, Christensen m. fl. i teten. Denna venster delade sig likväl i flere smärre fraktioner, hvaraf uppstod en fara för att hela den sidan skulle vid detta årets val komma att ligga under. Då lade de olika fraktionernas ledare (utom de förut nämnde, Berg, Högsbro, Björnbak) råd, och skapade för tillfället ett partibegrepp, som fick namn af den förenade venstern. Den kastade storbönderna öfver bord och ville leda valen uteslutande i småböndernas och deras meningsvänners anda. Af redogörelsen för de i Fredags sörsiggångna valen — i Danmark sker riksdagsmannavalet på en bestämd dag — finner man dels att den förenade venstern vunnit flere röster, dels, och det är det vigtigaste, att småbönderna (Gaardeierne) nästan öfverallt på landsbygden vunnit seger. Härat följer, att det national-liberala partiet antagligen kommer att, i sådana frågor som kunna förena alla bönderna, befinna sig i minoriteten under de närmaste riksdagarne i Danmark — en omständighet som ingalunda är för det öfriga Norden betydelselös. Här och hvar ha vid sidan af venstern för första gången i Norden uppträdt män som kandidater, hvilka öppet bekännt sig till sådana förstörande socialistiska läror, som ÅInternativnale omfattar. De ha öfverallt, der de visat sig, bildat en försvinnande liten minoritet; men de ha isynnerhet i Köpenbamn gjort desto mera buller af sig. I den danska hufvudstaden djersdes neml. ej mindre än 5 socialistiska kandidater anmäla sig, bland dem den bekante löjtn. Pio och hans adjutant Poul Geleff, fastän de båda sitta häktade for anstiftande till uppror. Isynnerhet i femte valkretsen, der P:o uppställts som motkandidat mot den talangsulle redaktor Bille, kvilken i flere år representerat kretsen, gick det etormande till. Hvarken Bille eller Pios ombud kunde få genljud och uttala sina åsigter. Ur ett referat i Folkets Avis meddela vi fölsande, om de stormiga valdagarne i Paris erinrande beskrifning: Då Bille ånyo trädde fram, blef oväsendet alldeles satauiskt, socialisterna trängde under tjut af: Ned med honom! längre in i salen, trängseln kring valtribunen tilltog så, att estraden gaf sig under tryckningen och stängslet deromkring brakade. I detta virrvarr företogs slutligen Kaaringen (röst ning genom handuppräckning), utan att de närva rande egentligen visste, hvad som skedde, och den fick derför — hvilket alls icke är underligt den utgiug, att Pio förklarades af srådet Gammel tott för vall, men då ban nur fastän ban knappast hördes af dem som befunno sig på valtribunen, tillkännagaf att Bille begårt omröstning med sedlar, slog bränningen så våldsamt upp emot tribunen, att de närmast stående, för att rädda lif och lemmar, klättrade upp öfver det nedbrakande stängslet, och detta blef signalen till en allmän storm. I ett nu öfversållades den med lärpojkar och arbetare, fönstren rycktes upp, och eftersom det ej fanus någon annan utgång, tog strömmen denna väg. Det var som en vulkan, hvilken genom en mängd kraterer utslungade en gemytlig blandning af socialisterk och storborgare, valmän och icke-valmän ut öfver den fredliga trädgården, och härifrån spred sig strömmen åt alla håll, under det socialisternas marsch ljöd ut från den ockuperade valplatsen. Man samlades emellertid åter på Exercisplatsen för att ivom 4 lobalaorAMEaCOYFC.non Amrytå-H vid dao Alilra val