Göteborgsposten – 23 september 1872, sida 1

annan, och det kändes ytterst pinsamt för mig att finna mig så bedragen. Jag gick bort till det hörn hon utpekat, kände efter i takhalmen och fann ett litet syskrin. Jag öppnade det och vid sidan af guldstyckena lågo två eller tre pspper och de bref mr Vernon skrifvit till den stackars damen. Jag insåg ögonblickligen med bitter sorg i mitt hjerta hvad dessa bref skulle leda till. De voro alla skrifna på ett främmande språk, och jag kunde ej förstå ett ord af dem; men jag ver eäker på att de innehöllo de bevis mylord behöfde för att lägga i dagen att Victor var hans son. Jag talade ett par ord till Nancy och sade henne vänligt godnatt; ty Gud var hennes domare, icke jag. Derefter gick jag ned för trappan med det lilla skrinet under kappan, jag lade min arm mot Victors och gick hem, stödjande mig på honom, såsom en gammal moder kan stödja sig rå en älskad son, under det jag väl visste att det skulle vara sista gången. Han gjorde mig ett par frågor om Nancy, men då han märkte att min röst darrade, upphörde han att tala mig till och egnade uteslutande sir uppmärksamhet åt att stödja mig och leda mig genom den djupa snön. Då vi kommo nära vårt hem, hvisslade han och Annie sprang sjelf ut för att öppna dörren; ljuset som hon bar i handen sken på