Göteborgsposten – 23 september 1872, sida 1

såg ut efter oss. — Ack hvad hon liknar din mor, Victor, sade jag med en suck. Jag kunde ej sofva då jag kom i säng, och efter en stunds förlopp klädde jag mig till en del och satte mig vid kaminen med papperen i mitt knä. Han skulle sålunda tages ifrån mig, min gosse, min son som jag uppfostrat och för hvilken jag arbetat, slitit ondt och sparat under dessa många år. Jag var nu för gammal för att någon annan skulle kunna intaga hans plats i mitt hjerta. Hans fotsteg skulle ej mer ljuda i mitt hus, hans röst aldrig helsa mig om morgonen, och hans ansigte aldrig småle mot mig öfver bordet. Och Annie! henne kunde han nu ej taga till hustru, och hon skulle gräma sig och sörja och måhända aftyna, liksom jag sett hans mor aftyna. Ifall han hade varit uppfostrad hos mig såsom min unge herre, skulle jag endast ha betraktat mig sot hang amma och fostermor; men han hade vuxit upp såsom en son till mig, och jag hade svårt för att tänka mig honom annorlunda. Slutligen tog jag ljuset och papperen och gick in för att betrakta honom medan han sof. Annie låg i det lilla rummet innanför mitt; hon sof med ett småleende på sitt ansigte och