Göteborgsposten – 20 september 1872, sida 1

en viss likhet med hans mor, ehuru jag ej förstär huru det kunde komma sig. Men Victor fattade straxt på grund deraf tillgifvenhet för henne, ty han älskade lidelsefullt den unga mor, han förlorat och som han ej kunde minnas. Annie hade samma klara och oskyldiga ansigte, och de växte upp tillsammans. Jag tänkte alls icke derpå förr än han var nära nitton år gammal; men då gick det plötsligt ett ljus upp för mig. Huru enfaldigt hade jog ej trots all min klokhet burit mig åt! Ehuru nio år voro förflutna och mylord ännu ej kunde bevisa, att han var Victors far, var det dock möjligt att ynglingen en gång kunde bli lord Victor Westbourne, och huru skulle han då kunna gifta sig med en arrendatorskas systerbarn? Det måste genast sättas en gräns för saken. Men sådant var ej så lätt. Annie och Victor voro ännu lika litet förälskade i hvarandra som två lamm, som äro tillsammaus i en fålla, men fullkomligt tilllreds att bli det ifall de plötsligt blefve skilda åt. Och dessutom, ifall det så förblefve att Victors rättigheter aldrig kunde bevisas, i hvilken flicka i hela verlden skulle han väl kunna finna en bättre hustru än i min snälla lilla systerdotter? Det var måhända derföre bäst att jag ej blandade mig i saken, utan öfverlemnade åt dem sjelfva att