Göteborgsposten – 20 september 1872, sida 1

till hvilka man desto heldre satte lit, som man hade svårt att tro, det en så kraftig, manlig gestalt redan skulle vara utnött. Sörjande stå också Sveas och Nores folk vid sin konungs kallnade stoft, hvars ande var så flärdlös, så öppen, hvars hjerta klappade så varmt för fosterlandet, för hela Norden, Det var denna enkelhet i hans väsen, denna hurtighet i hans sätt, detta förakt för allt liemeri, som i så hög grad förskaffade honom sina folks tillgifvenhet. Med detta hans personliga väsen öfverensstämde ock bans hållning som konung. Uppsattande sin pligt som konstitutionel monark, sökte han sällan att göra sin enskilda mening gällande, äfven om han måste dermed undertrycka kära önskningar och förhoppningar, hvilka lifligt tilltalade hans sinne. Han omgaf sig dertör ock alltid i sitt råd med dugliga män, och en särskilt framträdande, förtjenstfull egenskap hos Carl XV var hans säkra blick vid valet af medlemmar i deta sitt råd — en egenskap som vi allvarligt hoppas må öfvergå i arf till hans efterföljare. År 1826, d. 3 Maj, föddes Carl XIV:s förste sonson. Det glada budskapet spred sig med löpeldens hastighet öfver Norden och helsades öfverallt med fröjd och fester. Den nya konungaätten ansågs betryggad; folken fäste stora förboppningar vid densamma. Glädjen var derför ej blott en yttre mask: den var uppriktig och hjertlig. Den nyfödde arfprinsen, af sin höge farfader utnämnd till hertig af Skåne, erholl i dopet, d. 11 Juni, namnen: Carl Ludvig Eugene. Han erhöll namnet Carl etter sin ältetader och öfriga svenska konungar, hvilka gjort detta namn frejdadt, kärt och ärorikt; Ludvig efter bairarnes konstitutionele fader och välgörare, vårdaren af deras frihet och upplysniog; Eugene efter Italiens vice konung Eugene Beauharnais, denne ovanlige man med hvilken han å sin moders sida var befryndad. Ammad i den Carolinska vaggantillväxte den unge arfprinsen; och då han hunnit till den ålder, att hans undervisning i studier och ridderliga öfningar kunde börja, blef sådan honom bibringad af de skickligaste och lämpligaste lärare. Den 5 Juni 1841 konfirmerades arfprinsen Carl och begick för första gången Herrans nattvard, dertill beredd af den ännu lefvande biskopen i Skara, doktor Butsch. r 1844, efter farfadrens bortgång, begaf sin kronprinsen Carl jemte sin broder prins Gustat till Upsala universitet för att der fortsätta sina studier. Fäderneslandet säg?, yttrar en minnestecknare, med glädje och förtröstan sin blomstrande framtid växa vid Fyris-å, såg der det godas kamratskap och det ädlas fostbrödralag knutet mellan hyddans söner och konungasönerna. Ehuru kronprinsen af sin i många hänseenden nu vidgade verkningskrets icke förunnades att vid universitetet dröja så länge som sin broder, blet dock under denna tid genom intrycket af det friska, akademiska ungdomslifvet hans varma tillgitvenhet för universitetet grundlagd, samt den kärlek väckt, hvarmed han allt sedan omfattat vetenskapen och dess idkare, konsten och deras svurne. De vänskapsband, som der knötos, förblef konungen trogen; och till ungdomsvännernas krets drog han sig gerna undan från konungslighetens tvång och bördor. Utnämnd till kansler för akademien efter sin fader, gjorde Carl höstterminen år 1845 ett besök vid Lunds universitet. Han hade allt från sina yngre år genom täta resor inom landet sökt att inhemta nära kännedom om dess förhållanden, och anträdde d. 15 Sept. 1846, tillsammans med prins Gustaf, ifrån Karlskrona äfven en utländsk resa. Efter ankomsten till Stettin fortsattes densamma öfver Berlin till Herrnstedt i Schlesien, der ett stort preussiskt ötningsläger var sammandraget, samt derifrån till Dresden, Minchen o. s. v. — De furstliga bröderna reste under de antagna namnen : grefve af Bäckaskog och grefve af Stjernsund. Hösten år 1849 gjorde kronprinsen åter en utländsk resa. Han besökte nu Rhentrakterna och Nederländerna. Etter hans återkomst från denna resa spred sig ryktet, att han genom hjertats band knutit en törbindelse med en prinsessa af den Oraniska hjeltestammen. Detta rykte besannade sig inom kort, ty efter det sedvanliga underhandlingar blifvit