Göteborgsposten – 20 september 1872, sida 1

r—LLL GG LL Lin... W gården vid Stockholm, der den Oraniska furstesamiljen emottogs af det svenska konungahvset, och d. 19 i samma månad skedde det furstliga parets förmälning. Den, som åsåg denna högtidlighet, skall aldrig förgäta den unge furstens manligt sköna gestalten, väl värd att bära en krona. . Under loppet af sommaren hesökte kronprinsen med sin gemål Kristiania samt åtskilliga trakter af Sverige. D. 21 Maj 1856 anlände kronprinsen, såsom Norges vice konung, till Kristiania och höll derstädes d. 24 Maj för första gången statsråd. Han vistades nu i brödrariket, tills han i följd af konung Ossars tilltagande sjuklighet måste d. 25 September 1857 såsom regent tillsvidare öfvertaga rikestyrelsen, med full konungslig makt och myndighet. Sommaren år 1858 gjorde kronprinsenregenten en resa i Lappmarkerna till ÖfverTorneå. Efter konung Oscars död besteg han d. 8 Juli 1859 de förenade rikenas tron med uttalande af det vackra valspråket: Land skall med lag byggas-. D. 24 Oktober 1859 öppnade han för första gången såsom konung Sveriges Riksdag, i sitt trontal yttrande, att rhana faders föresyn skulle tjena honom till ledstjerna, att hans handlingar skulle bevisa att hans ädle faders efterdöme slagit djupa rötter i hans hjerta och att det lika med sadrens klappade varmt för fosterlandets ära och välgång. Krönt i Stockholm d. 3 Maj och i Trondhjom d. 5 Augusti 1860, visade konung Carl XV genom hela sin regering, att dessa ord inneburo en allvarlig föresats, att bakom dem stod mannen. I öfverensstämmelse med fadrens politik, verkade Carl alltifrån sitt första tillträde till regeringen ifrigt för åvägabringandet af en närmare anslutning mellan de tre skandinaviska rikena, härvid sökande och vinnande den danske konungen Fredrik VII:s vänskap, hvilken ej blott var den vanliga mellan furstar, utan en verklig, personlig tillgitvenhet. Redan som regent erfor han dock, huru verkligheten gemenligen tvingar hoppet till en mera horisontal flykt. Det norska storthinget hade nemligen 1857 förkastat de at konung Oscar framlagda förslagen till lagar angående ordnandet af Sveriges och Norges ömsesidiga handel och sjöfart samt verkställande ioom båda rikena af domar, hvilka fälts i ettdera af dem; och 1850 beslöt det upphåtvande af riksstäthållareembetet. Vi behötva här blott erinra om den fejd, som nu uppstod och hvilken var nära att leda till olycksaliga brytningar. Den svenska riksdagen ingick, i anledning af storthingeta beslut, i April 1860 till konungen med begäran om framläggande af förslag till fullständigt ordnande af unionsförhållandeda, hvarefter frågan om ståthållarembetet skulle i samband dermed afgöras. Sorgset nedstämd öfver denna schism, som tanklöst underblåstes af tidningsorganer på ömse sidor om Kölen, reste konungen till Kristiania, der han ur regeringen aflägsnade den man, som troddes gynna sakernas drifvande till sin spets, och fann sig nödsakad att afslå stortbingets begäran samt uppskjuta den af riksdagen fordrade revisionen af unionsakten. At Danmark deremot rönte Carl, tack vare Fredrik VII:s krattiga medverkan, ett välvilligare tillmötesgående. D. 25 April 1861 irgicks öfverenskommelse om ömsesidigt verkställande af domar och utslag, hvilka fälts i det ena eller andra riket, och i de tvister, som med anledning af den slesvigholsteinska frågan på den tiden egde rum mellan Danmark och det tyska förbundet, förfäktade det svensk-norska kabinettet med ifver Danmarks rätt att ordna Slesvigs förbållanden. Den hufvudtanke, som härvid ledde Carl och hans kabinett, var, att Danmark skulle så mycket som möjligt afskilja det tyska förbundslandet Holstein, ja, tillochmed uppoffra det, om så behötdes, för att tå i ro behålla det danska hertigdömet Sönder—Jylland eller Slesvig. Det var olyckligt, att det danska kabinettei Hall framför denna klara och rediga politik föredrog ett advokatiskt kif med förbundsdagen och Preussen sör att få behålla Holstein. Inseende faran af att dessa förhållanden kunde taga en för hela Norden hotande utveckling, begaf konung Carl sig år 1861 till Frankrike och England, för att söka erhålla dessa då så betydande vestmakters understöd för den nordiska enhetspolitik, hvars schema de båda vännerna Carl och Fredrik uppställt. Färden anträddes härifrån Göteborg, och hos flertalet af våra läsare torde ännu i friskt minne lefva den dag, då konung Carl här inskeppade sig, älska hvarandra eller icke, allt efter som deras l rs 2 mA AA