Göteborgsposten – 18 september 1872, sida 2

Frän Utlandet. Ur kretsen af de lefvandes antal har i dessa dagar utträdt en man, hvars namn för 30 till 40 år sedan mycket sysselsatte hela den bildade verlden och öfverallt framkallade lifliga debatter, stundom häftiga tvister. Den mannen var Ludvig Feuerbach, hvars hädangång nu meddelas från Närnberg: Feuerbach föddes år 1804 i Landshut, der kans fader var juridisk professor. Efter slutad skolgång besökte Ludvig universitetet i Heidelberg, för att der studera teologi under Paulus och Daub. Denne senares tillgifvenhet för den hegelska filosofien ingaf äfven den unge Feuerbach stor entusiasm för systemet och väckte inom honom lusten att få höra mästaren sjelf. Derför skyndade han år 1824 till Berlin, för att kunna besöka den store tänkarens föreläsningar. I Berlin dröjde han rågra år, öfverlemnande sig åt filosofiska och andra vetenskapliga studier, samt uppträdde år 1828 i Erlanger med en skift: ÅDe ratione una, universalf infinita. Hade han redan förut betviflat andens sjelfständighet och eniga fortvaro, så kom han nu ännu mera till den öfvertygelsen, att den enskilda menniskans lit och tänkande blott är en organismens funktion och slocknar till död med dennas upplösning. Ty enl. Feuerbachs åsigt är den fysiska organismen det väsentliga hos individen och medvetandet blott ett föränderligt fenomen, som lider under sömn, tryckning på eller skadande af hjernan eller alldeles-förgår. Han utgaf år 1830 en skrift härom, kallad: Tankar öfver död och odödlighet, i hvilken han bekämpade odödlighetstron. Alldenstund ban med sådana åsigter ej kunde vänta sig någon framgång på tjenstemannabanan, lemnade han sin plats som privatdocent och lefde derefter såsom enskild man endast af sin skristställareverksamhet, hvilken han egnade helt och hållet åt filosofien. År 1833 offentliggjorde han Den nyare filosofiens historia från Baco af Verulam till Baruch Spinoza. Året derpå utkom: Abalard och Heloise eller skriftställaren och menniskan. År 1835 utkom: ritiker på filosoflens område, och slutligen såg hans bok kristendomens väsende (1841) dagen, i hvilken han uttalade sina åsigter om den kristna religionen, följd (1843) af hans andra hufvudverk: Framtidsfilosoflens grundsatser. Feuerbach gör häri det reala, sinliga till sitt eget ändamål, han ger det en absolut sjelfständig, primitiv, ej först från iden härledd betydelse. Sanning, verklighet, sinlighet (kroppslighet) äro identiska. Blott ett sinligt (kroppsligt) väsen är ett sannt, ett verkligt väsen, endast sivligheten är sanning och verklighet. Bristen på sinlig existens låter i allmänhet sluta till bristen på existens. Blott det enskildt sinliga har realitet, äfven naturen är blott ett abstrakt ord till betecknande af de enskilda sinliga tingen, ingalunda ett allmänt väsen eller lag. ÄAlldenstund Gud ej kan vara något sinligt väsen, är han öfverhufvud icke till. Jaget är en lefvande, sinligt kännande person, den sig sjelf kännande, om sig sjelf medvetna kroppen. Kroppen är likasom det poröst blifna jaget. Enligt Feuerbach bilda teologi och idealism den största motsatsen till lif, till varat och den konkreta verkligheten. Han påstår, att den idealiska filosofien alls icke har någon föroställning om varat, utan blott om varats tanke; det verkliga varat förekommer alls icke i den absoluta filosofien, utan blott dess begrepp. Derför äro för henne såväl varat som icke-varat ingenting annat än tanke. Men varat är tankens gräns. Det enskilda tillhör varat, det allmänna tänkat. Ordet är allmänt, saken är alltid enskild. Lika litet som ordet är saken, är det tänkta varat det verkliga. Frågan om varat är ej någon teoretisk, utan en praktisk frågan, i hvilken vårt vara är intresseradt, en fråga om lif och död. Religionen är enligt Feuerbachs åsigt menniskans söndring med sig sjelf, derigenom att hon falskeligen ställer Gud gentemot sig, såsom ett henne emotsatt väsen. Religionen är menniskans förhållande till sitt eget väsen, icke såsom hennes, utan såsom ett annat, från henne skildt, ja, motstäldt. Denna förvillelse är i sin omedelbarhet den olycksdigra källan till den religiösa fanatismen, de blodiga menniskooffren, alla religionshistoriens gräsligheter. i sin reflekterade gestalt såsom teologi den outtömliga grufvan till lögner, förvillelser, bländverk, motsägelser och schismer. Också kan man ej kalla kristendomen för ett af menskligheten gjordt framsteg bortom hedendomen, utan båda bilda endast motsatta riktningar af den allmänna irringen, i det att i hedendomen individen offras åt slägtet, i kristendomen slägtet åt individen. Men all uppenbarelsetro qväfver den moraliska smaken, dygdens estetik, den förgiftar och dödar sanningskällan. På detta sitt fantom förslösar menniskan sina bästa krafter. Religionen suger ur moralen de bästa krafterna, i det hon lemnar åt menniskorna endast den yttre handlingen, men tager hjertat i anspråk åt alla hennes spökbilder. Derför är drömlifvet nyckeln till religionens hemligheter, ty den religiösa tron är drömmen med öppna ögon, det vakna medvetandets dröm. Den ateistiske Feuerbach har nu kunnat