Göteborgsposten – 18 september 1872, sida 2

Stallarne voro ej längre tomma, ej heller gårdsplanen öfverväxt af gräs; öfverallt hvimlade det af tjenare; alla rummen tycktes vara fulla, prat och skratt hördes från alla håll, och här och der sång och musik. Det var liksom i den gamle lordens tid, nästan för mycket liksom på den tiden, fruktar jag. Mylord hade fått främmande från London, och de höllo sig lustiga från morgon till afton. Man visade mig in i hans eget rum, der han låg på en soffa, lidande af podager, fastän han var åtskilliga år yngre än jag. Han lät sin botjent ställa fram en stol åt mig tätt bredvid sig, och då vi hade blifvit ensamma, talade han i dämpad och försigtig ton, liksom om han fruktade att någon skulle kunnat höra hvad han sade. — Jag har, sade han, anskaffat bevis för mitt äktenskap med Annette, mrs Abbot, och jag har äfven anskaffat bevis för att en gosse blifvit född som hon låtit kristna till Victor. Det kan ej råda något tvifvel om att han är min son. — Äfven jag, mylord, tror att han är er son, svarade jag; men det gör honom ej till er leglige arfvinge. Det är intet verkligt bevis för att min stackars unga dame var densamma som er Annette. Det insåg han lika tydligt som jag. Vi