Göteborgsposten – 16 september 1872, sida 1

— Jag är Susann Abbott, min fru, sade jag, den person som mr Vernon sändt till ert möte. Men den stackars unga varelsen skakade blott på hufvudet och smålog, ehurn jag såg tårarne tränga fram i hennes ögon. Derefter mumlade hon några ord som jag ej förstod och lade barnet i min famn. Det var ett så vackert och sött litet barn som jag någonsin sett, och jog kunde ej afhålla mig från att böja ner mitt hufvud och kyssa dess rosenröda kind. Då jag åter lyftade upp mitt hufvud, såg jag att den unga damen torkade bort sina tårar. — Kom med, min fru, sade jag helt högt och pekade på giggen ute på stationsgården. Hon förstod mig och följde mig beredvilligt och satte sig upp i giggen samt tog sitt lilla barn i knät, hvarefter jag fastband kofferten så godt sig göra lät bakpå åkdonet och körde hemåt. Det var så underligt att sitta vid sidan af en menniska som ej förstod ett enda ord af hvad man sade. Hon såg sig rundt omkring med sina vackra ögon, hvilka voro lika blå som himlen uppöfver oss, och jag gjorde mitt bästa för att förklara hvilka de ställen voro som vi åkte förbi. Vi skulle äfven fara förbi herregården med dess stora, af mossa öfvertäckta tak. Jag lät hästen stanna för att hon skulle