Göteborgsposten – 16 september 1872, sida 1

nd — kännas bör att denna åtgärd är fullt radikal och tillika så praktisk, att den ganska säkert med stort nöje skulle användas af hvarje jordegare, hvars fastighet är med intecknad skuld bebäftad, men isynnerhet af de många som ha lika svårt att erlägga räntan på sin skuld, som att till staten betala grundräntan. Hr Lars Ersson i Wik erinrade, att af alla de motioner som vid denna riksdag framkommit hade ingen varit så anspråkslös som hans, ty han hade blott begärt att en ringa del af dessa skatter måtte afskrifvas under nästa statsregleringsperiod. Men dermed var också hans anspråkslöshet slut. Han protesterade mot allt ordande om aflösning, tty— sade han — jag vill icke vara med om en aflösning, der man icke är något skyldig. Märkligast var utan tvitvel hr Carl Itvarssons yttrande. Icke heller han ansåg rådligt att vidröra den juridiska rätten, men betonade desto mera att denna fråga berörde starka och hvarandra motsatta intressen. Här gällde det åstadkomma enighet och samdrägt alla samhällsklasser emellan-. Man bör — yttrade han — välja ändamålet och begagna medlet, således icke rygga tillbaka för detta senare, då det förra erfordras, Formuleringen af denna hans anvisning för åstadkommande af enighet och samdrägt kunde visserligen varit mera koncis; men hvad han menade inses lätt och fattades äfven ganska väl af majoriteten i kammaren, hvilken för att uppnå ändamålet visst icke rygsade tillbaka för medlet. Hr Key underlät naturligtvis icke att äfven i denna diskussion uppträda med ett längre tal, som vanligt väl späckadt med oitationer; det gick i afskrifningsriktning, men han ansträngde sig isyonerhet att öfvertyga rvissa samhållsklasser om det obefogade i deras fruktan, att de genom grundskatternas afskaffande skulle tillskyndas ökade bördor. Huru han lyckades, eller rättare sagdt misslyckades, i lösningen at detta problem, torde vara ötverflödigt att omsörmäla. Hans anforande uttömde visserligen icke ämnet, utredde det ändå mindre, men stod desto mera i uppenbar strid med en mycket vacker sats, som han vid ett annat tillfälle högsinnadt uttalade : först fosterland och sedan parti, först allmänt väl och sedan enakildt introsss. Men samtlige talarne ur landtmannapartiets djupa leder skulle stått sig mycket illa — utom i voteringen naturligtvis — om icke häradshöfd. Dufva uppträdt till deras hjelp med hela sin dialektiska färdighet. Likvisst afhöll sig äfven han från frågans skärskådande ur rättslig synpunkt. Han vände sig hufvudsakligen mot hvad frih. Gripenstedt anfört — den ende stadsrepresentanten som uppträdde. Då begge dessa anföranden särskildt aftryckts i hufvudstadens större tidningar förmodar jag att de för Göteborgs-Postens läsare äro bekanta. Deremot tager jag mig friheten framhålla en omständighet beträffande hr Dufvas antörande, hvilken, så vidt jag vet, icke at någon tidning anmärkts. Den gäller detta anförandes verkan. I många frågor af ojemtörligt mindre vigt uppträdde flera talare å ena och andra sidan, än behofvet kräfver. Men de känna sig manade att yttra sig och anse det öfverensstämmande med sin pligt. Framför hr Dufva uppträdde mot det framställda yrkandet om grundskatternas afskaffande allenast en talare, frih. Gripenstedt, och efter hr Dufva likaledes blott en, nemligen vice talmannen Mannerskantz. Man kan nu med fog spörja: hvad var det som vid behandlingen af denna fråga förstenade ej blott frälsejordsegarne inom kammaren utan äfven de 48 stadsrepresentanterna? Sannolikt är att de ansågo det som frih. Gripenstedt yttrat före hr Dufvas uppträdande vara tillfyllestgörande, men sedan hr Dufva uppträdt och uttalat åtskilliga åsigter, som borde bemötas och som kunde vederläggas, var det oförklarligt att ingen enda af de 48 Stadsreprosentanterna begärde ordet. Öfvertygade genom hr Dufvas argumentation kunde le ej gerna blitvit, möjligen skräckslagna; obetridligen blefvo de jörstummade. Men just lenna företeelse måste landtmannapartiet berakta som en stor seger — och de gjorde så ifven. ) in riksdagsmannaverksamhet, ställd till hufvudstalens valmän, affärdas ofvannämnda anförande på nio ader. Frih. Gripenstedts åtgärd att i ett påföljande lenum afgifva en motiverad reservation mot kamnarens beslut i grundskattefrågan upptogs mycket lla af majoriteften orh ctämnla daa oåsnm ST