Göteborgsposten – 5 september 1872, sida 1

lidandet ej förändrat och af en nästan barnslig ljufhet. Lockarne voro skilda åt hvardera sidan om hufvudet och nedföllo på hufvudkudden i två bruna och tjocka flätor; armarne höllos utom sängen, händerna voro hopknäppta. En qvinna, modern, höll sig vid hufvudgärden, stum, dyster, med torra ögon. Fröken de Champlieu var hos henne, djupt bedröfvad och med ett ansigte som bar spår efter tårar. Jag åsåg denna scen såsom i en dröm, och jag greps ej af verkligheten förr än vid åsynen af presten som lutade sig öfver den döende. Huru! detta barn skulle dö! Rättvise Gud, hvarföre denna stränghet? Hvad hade hon gjort dig emot och hvad hade hon att försona med denna sista smörjelse som hon nu skulle mottaga? Hvilka onda ord hade kunnat utgå ur hennes mun? Hvilka brottsliga tankar hade kunnat födas inom hennes bröst? På hvilka afvägar hade väl dessa små fötter kunnat föra henne? Jag hade fallit på knä och i en plötslig hänförelse af tro bad jag Gud att denna milda och rena varelse skulle få lefva. Jag erbjöd i lösepenniog för henne allt hvad jag egde, all den lycka som kunde komma mig till del här på jorden. Jag bad länge och med brinnande endakt. När jag reste mig upp hade presten redan lemnat rummet, och korgossarne följde tysta efter honom.