Göteborgsposten – 5 september 1872, sida 1

Göteborg d. 5 September 1872. Till Danmarks hufvudstad ha i dessa dagar börjat samlas, såsom vanligt vid denna tid af året, allt flera af dessa män, hvilka tro sig hafva en nationalt-religiös sändning och med en ofta brinnande hänförelse förena en ovanlig energi. Man behöfver ej länge vara tillsammans med dem, för att finna den afskilda ställning de intaga i samhället. Deras uttryckssätt är ej detsamma som andra samhällsmedlemmars, de äro kortligen i hela sitt yttre framträdande sekterister. Under många år ha väl tusenden at dem brukat samlas d. 8 September, för att fira sin andlige chefs, sin sektfaders, för att icke säga sin profets födelsedag. I år blir denna födelsedagsfest en begrafningshögtid, ty deras fader, biskop Nikolai Frederik Severin Grundtvig, har för ettpar dagar sedan lomnat sina trogna härnere för alt åter födas på nytt i en verld, som ej vet af förgängelsen. Med biskop Grundtvigs död ha vi förlorat en stor man, Norden en af dess anda genomträngd stridskämpe och Danmark en varm fosterlandsvän, hvars ord och verk lemnat efter sig spår, dem tiden först sent, om någonsin, skall förmå att utplåna. Det är derföre vår pligt att i korthet erinra om de mest framträdande data i en sådan mans sällsynt långvariga och handlingskraftiga lefnad. Nikolai Frederik Severin Grundtvig föddes i Udby i södra delen af Seland d. 8 September 1783; men sina ungdomsår tillbragte han på de jutländska hedarne, hvilka tillochmed i sin enformighet äro rika på storartade naturtaflor. Gamla sagor och fosterländska krönikor voro hans andes första näring. Då Grundtvig blifvit student, år 1800, utöfvade hans frande Henrik Steffens på honom, såväl som på Oehlenschläger och så många andra danska skriftställare och skalder, ett stort inflytande, och vid sidan af studier i Saxo, Snorre Sturleson m. fl. egnade han sin tid åt Shakspeare, Goethe, Schiller, Fichte och Schelling. Är 1803 tog han teologisk examen i Köpenhamns universitet, men törblef likväl tillgifven dikten och historien, isynnerhet på den nordiska forntidens område. Redan år 1806 fäste han uppmärksamheten vid sig genom en afhandling öfver Eddasångerna, om än hans skriftställareverksamhet först fann sitt rätta uttryck i hans år 1808 utkomna bok om den nordiska mytologien och (1809—1811) i det genialiska episkt-dramatiska verket Optrin af Nordens Kempeliv. Hans listoriskt-poetiska verldsåskådning är en högst egendomlig sammansmältning af betraktelser ur den nordiska hedendomen och uckristendomen, hvars kärna ligger uttryckt i satsen, att ett folk endast kan fortfara att lefva, då dess anda och nationella lifskraft äro öfver och i det. Från denna ståndpunkt har Grundtvig verkat i arbeten ur den nördiska myten, ur den nordiska och allmänna hiotorien, säsom inspirerad skald af fosterländska sånger, såsom ungdomens lärare, såsom akademisk och politisk talare och skriftställare. Vi nämna i detta fall bland hans många verk hans stora arbete om Nordens Mytologi (1822), hans Handbok i Verldshistorien (1833-44), hvilken går ända till slutet af 17:de århundradet; öfversättningar från Saxo och Snorre Sturleson, urtext och öfversättning af den anglosaxiska dikten Fogel Fenix, hans paralleller af grekiska och nordiska myter etc. Under denna litterära verksamhet inledde Grundtvig äfven sin presterliga sysselsättning, hvilken utgår ifrån samma princip som den förra, neml, att det kristna folket i sitt lif och sin utveckling beror deraf, om det tillegnar sig den ande, som från begynnelsen skapade detta folk. Med samma princip, afseende den kristna och den ursprungligt nationala andans sammansmältning, uppkallade Grundtvig emot sig den rationalism, som blomstrade i början af detta århundrade och då var den förherrskande inom hans fädernesland. Kampen började med sjelfva profpredikan (1810): Hvi er Herrens Ord forsvundet af Hans Huus? Åren 1811-13 vikarierade han hos sin far, och under de näst följande åren predikade han ofta i Köpenhamn med alltmera stigande bifall från folkets sida, under det presterskapet visade sig mycket buttert emot honom. Grundtvigs förnämste motkämpe blef prof. H. N. Clausen, som utgaf en bok: -Katolicismens och protestantismens kyrkoförfattning, hvilken Grundtvig bomötte med sin bok: Kyrkans Gensvar-, hvarefter de båda sidornas ståndpunkt stod fullt klar. Under det Clausen häfdade det skrifna ordet såsom urkund för kristendomen och pre—-2 AWsk—— — Lom rea J AL