Göteborgsposten – 5 september 1872, sida 1

dikningen som gudstjenstens förnämsta element, betonade Grundtvig sakramenten såsom gudstjenstens medelpunkt och det apostoliska symbolum, såsom det genom tradition kommit till oss, som den kristna kyrkans enda sanna och oföränderliga grundval. I klart skrifna och genom sin logiska skärpa bindande skrifter ha Clausen och Martensen häfdat i detta hänseende sin och folkkyrkans ståndpunkt, dervid framhållande Grundtvigs nära frändskap till Pusey i England och dermed äfven medelbarligen till katolicismen, hvilken, som bekant, också anser det skrifna ordet såsom något underordnadt bredvid traditionen och sakramenten. Men Grundtvig skaffade sig talrika anhängare inom landet, isynnorhet genom den nationala ständpunkt han intog, och hans lära, om den så kan kallas, utbredde sig alltmera, tills den i närvarande stund står sidoordnad vid folkkyrkan i Danmark och äfven, snart sagdt, vid statskyrkan i Norge. Onekligen var Grundtvigs kamp i Danmark en gagnelig sak deri, att den skakade och äfven i det väsentliga tillintetgjorde begreppet statskyrka, en kamp hvilken praktiskt yttrat sig i önskan om sockenbandets upplösning; men i sjelfva sin kärna, då man fråndrager det tillfälliga, vi vilja Kalla det så, nationala och politiska elementet, tro vi grundtvigianismen innebära ett tillbakaskridande. Under det att jdet skrifna ordets antagande till norm, såsom protestantiska kyrkan i sjelfva verket gör, förutsätter giltigheten af en forskning och är en tillämpning af Pauli sats: Pröfven allt och behållen det godt är!, så binder deremot Grundtvig med sin magelöse Opdagelse om sakramentens helgd och traditionens för all tid beståndande sanning den menskliga tanken, liksom den katolska kyrkan, och leder i sin konseqvens till påfvebegreppet. Dock, nu är Grundtvig kroppsligen död, men såsom en af de lycklige dödlige, hvilka lefva, om de ock döde äro. Öfver hans graf skola stridens böljor ännu länge bryta sig och upphvirfla mycket skum; men öfver all denna äflan, allt detta dagens buller, står dock minnet af den man, hvars verksamhet i mer än ett halft sekel lifligt sysselsatt Danmarks folk och hvars personlighet skall städse intaga ett aktadt rum i Nordens Pantheon.