Göteborgsposten – 29 augusti 1872, sida 2

soch långt större verksamhet. Jag ville vara ) riksdagsman, ville bli en af dessa folkets utI korade, på hvilkas fosterlandskärlek och klokI het landets öde berodde, som böllo tusendes väl och ve i sina händer och som i sjelfva I verket hade långt större makt än kungen sjelf. i Det var alldeles afgjordt att jag skulle ställa I mig som kandidat, så fort jag blefve fem och tjugo år. Men tidens våg har rullat framåt och de lyriska fantasierna bortsopats med den. De fem och tjugo årena ba infunnit sig och flera ännu, men tills dato har jag ännu icke gjort det ringasto försök att realisera min barndoms planer. Det är nemligen endast då man är tolf år gammal, som man kaa ha en riksdagsman till ideal. Efterhanden som åren komma, går förgyllningen af afgudabilden, den patetiska entusiasmen får en viss obehaglig likhet med skräfvel och man börjar tvifla på, att den lilla b!å blomman i Novalis berättelse finnes till, då folkets oinskränkta suveränitet har kommit till sin rätt. I detta nådens år 1872 ville jag lika litet vara riksdagsman som sjökadett. Det är ju ganska sannt, att man som folkrepresentant i thinget kommer fasligt lätt åt sina 6 rdr sv. om dagen, enär man i sjelfva verket på det allraförståndigaste sättet efsterkommer sina Fvalmäns önskningar, då man följer det gamla ordspråket: Edert tal skall vara ja, ja och nej, nej; hvad derutöfver är, är af ondo. Och i dessa tider då heia verlden med all makt vill tjena pengar och då industriutställningen antagligen för en rundlig tid fördyrat allt möjligt i vår älskvärda, danska hufvudstad, i dessa tider är det följaktligen ytterst beqvämt att ha diverse små biförtjenster, hvilka utan stort besvär. kunna skaffa mynt i pungen. Men det oaktadt skulle jag i trots af dessa lysande pekuniära utsigter allraödmjukast betacka mig för kandidatsvärdigheten vid de förestående valen i nästa månad. Man kan nemligen äfven köpa penningar för dyrt och man gör måhända detta på det allra ohyggligaste sättet, då man för de kära pengarnes skull skrifver in sig i dåligt sällskap. Och hvar och en någorlunda civiliserad menniska, som aflagt besök i vår folkethingssal på Kristiansborg samt blott en enda gång gjort sig besvär med att undersöka denna högtärade församlings beskaffenhet, skall knappast hysa några tvifvelsmål om, att sällskapet der ingalunda tillhör de mest utsökta och eftersträtvansvärda. Har det för öfrigt varit galet förut, så lärer det enligt alla tecken bli sju resor värre, när de förestående valen egt rum. Under det att hela den bildade delen af folket, det nationalt-liberala partiet med alla dess sidoskott både i konservativ och framåtskridande riktning fortfarande har slumrat i samma politiska middagslur, hvari det nu i flera år befunnit sig, har venstern, d. v. s. bondevännerna med deras mer eller mindre socialistiska svans, under flera månader utvecklat en nästan förvånande verksamhet. Snart sagdt hvarenda dag har det hållita möten och församlingar i en eller annan skog, krog eller lada på landet och agitationen har ytterligare blifvit genomförd genom alla medel som stått ledarne till buds. Man börjar redan nu att spåra följderna. Rundtom uppdyka vensterkandidater, hvilka vid mötena och och profvalen på flera ställen afgjordt synas ha stämningen för sig och på den allrasista tiden ha till och med åtskilliga både björnbakska och andra röda socialister framställt sig som kandidater, måhända med icke så alldeles ogrundade förhoppningar om att kunna göra intryck äfven på andra än tolfåriga för romerska folktribunen svärmande gossbjertan. De driata sig till och med att uppträda i sjelfva hufvudstaden och dess närmaste omnejd. Från det martyrfängelse, hvari det röda triumviratet ännu befinner sig sedan det stora Slaget vid Triangeln på Feelleden i våras, ha både Pio och Geleff i dessa dagar utslungat en proklamation till sitt trogna, socialistiska brodrasamfund med underrättelse om att de icke skola svika i det förestående stridsmötet. Geleff har i sinnet att uppträda som kadidat i Köpenhamns amts andra valkrets och Pio vill försöka på att detronisera Bille i hufvudstadens femte valkrets. Proklamationen åtsöljes af ett valprogram, som isynnerhet håller på en fri och gemensam undervisning, ett åtskiljande af kyrkan från staten, ett förenkladt rättegångssystem med särskilda domstolar för tvistigheter mellan arbetare och arbetsgifvare, upphäfvandet af indirekt beskattning, upprättande af produktionsföreningar, fasthållandet vid en utpreglad sredspolitik 0. 8. v. Pio ämnar, som sagdt, uppträda gentemot Bille. För den, som ej känner till de lokala förhållandena, ser det derföre ut som om det åtminstone på denna punkt ej förefunnes den ringaste fara. Måhända finnes hon