Göteborgsposten – 29 augusti 1872, sida 2

Bref från Köpenhamn. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Köpenhamn d. 21 Augusti. Jag minns så väl det första riksdagsmannavalet, som föll på min lott att öfvervara. Jag var på den tiden ännu endast ett barn och ett barn som kände långt mindre till den reella verlden än till högst idealistiska fantasier, hemtade från en mycket olikartad läsning. I mina ungdomliga föreställningar sammanflöt begreppet om en riksdagsman något så när med de gamla folktribunerna och alla mina demokratiska hjeltar från det stolta Rom. Ju yngre man är, desto vildare frihetskämpe är man också och jag var ett alldeles extraordinärt begejstret exemplar af detta slägte. För mig var detta första riksdagsmannaval derföre också en länge med brinnande förväntan emotsedd fest och jag erinrar mig tydligt, att jag föll i den största förundran, då jag såg min onkel helt lugnt bege sig till mötesplatsen i sin gamla, vända hvardagsrock och sin outslitliga kameleontfärgade väst. Ordföranden ringde med sin klocka, der lästes upp åtskilliga saker, som jag då alldeles icke begrep och slutligen trädde den ende kandidat som anmält sig fram på akademibyggnadens trappa, hvilken fick tjenstgöra som talarestol. Det var en hög gestalt med en skarp nästan befallande blick, med ett långt mörkt skägg och på det hela taget med ett utseende, som icke i någon synnerlig grad kontrasterade med de bilder, jag hade gjort upp för mig af mina romerska bjeltar. Han hade en röst som ljöd klar och tydlig genom församlingen och hvad han sade var just det, som jag hade tänkt mig borde sägas. Glödande srihetsentusiasm, indigneradt hån mot alla qvarlefvor af gammal slentrian, patetiska variationer öfver fosterlandets heliga, okränkbara jord, öfver det kufvade folkets åsidosatta rättigheter och öfver vett obetvingligt, odeladt Danmark till Ejderen — all denna demokratiska och patriotiska lyrik, som ett tolfårigt pojkbjerta någonsin kan önska sig, ljöd i en oatbruten vältalighetsström som musik i mitt öra. Och då talaren så slutat, huru jublande instämde jag icke då i det dånande hurra-ropet, huru gerna hade jag icke sett, att man hade burit min hjelte i triumf genom den lilla stadens gator. Från detta ögonblick hade jag utkastat planen för mitt lif, fattat mitt beslut. Då amtmannens son i sin blå tröja med de blanka guldknapparne och sin allrasomsötaste lilla dolk vid sidan gästade staden, hade jag anförtrott min tant, att min högsta önskan i denna verlden vore att få bli sjökadett. Nu visste jag, att jag var född till en långt rikare