Göteborgsposten – 29 augusti 1872, sida 2

kunnat göra hvad som troligen ej skett på det sista decenniet, nemligen kunnat underrätta att ej mindre än tre originalarbeten äro under sinöfning, två större lustspel och, en sällsyanthet för vår prosaiska tid, ett lyriskt drama i i tre akter. Det heter Bertrand de Born och vänder sig naturligtvis omkring denne berömde trubadurs kärleksäfventyr vid det engelska hofvet. Författaren är anonym, men deremot vet man, att kompositören Peter Heise satt musik till stycket samt att Wilhelm Wiehe skall spela titelrollen. Den på förhand uppgjorda repertoiren synes på det hela taget lägga an på att ställa de stora dramerna i första ledet och man skall sålunda bl. a. återupptaga Shakespeares båda jätteverk: Köpmannen i Venedig och Hamlet, hvilket sistnämnda stycke här i Köpenhnmn ej gifvits sedan Höedt med så oförlikneligt mästerskap utförde titelrollen. Denna skall nu, liksom Shylocks roll, spelas af hr Emil Poulsen och den unge skådespelaren får på så sätt de yppersta tillfällen att pröfva omfånget af sin vackra talang. Bland andra nyheter synes en öfversättning af Gondinets stora skådespel Christianne vara den enda, som kan göra anspråk på större intresse, men teatern förtjenar onekligen också tack derföre att den framdragit detta både med hänsyn till form och innehåll så betydelsefulla arbete, hvilket måhända är det bästa af alla på senare år framkomna, franska dramer. Det öfversättes af prof. Molbech och hufvudrollerna skola utföras af m:ll Schnell och Wilh. Wiehe. ÄÅfven sekondteatrarne rusta sig. Kasino håller sig fortfarande till de stora franska helaftons-styckena, hvaraf flera äro under inösning och för hvilka man anser sig ha förvärfvat ett mycket värdefullt stöd i mill Schmidt, en dotter af köpenhamnarnes favorit, den aflidne talangfulle skådespelaren Christian Schmidt. Hon har under ett par säsonger varit engagerad vid k. teatern, der hon vid sin debut gjorde mycken lycka. Teaterns talrika dame-personal gjorde emellertid att hon endast fick tillfälle att uppträda i jemförelsevis små roller och har hon derför föredragit att gå öfver till Kasino, der hon antagligen kan få hoppas att uppträda som primadonna. Folketeatern skall under den kommande säsongen, på grund af direktörens, kammarrådet Lange, fortfarande opasslighet förestås af Kristianiateaterns senaste direktör, hr M. W. Brun, som förmodligen sjelf skall förse denna scen med flera arbeten. Ett stort helaftonsstycke af honom, kalladt Korsikanskan, är redan under inöfning. För öfrigt har hr Brua från gemla tider en viss förkärlek för det tyska skådespelet och hans repertoire skall derföre antagligen bli helt olika Kasinos. Man må dock hoppas att han då skall göra bättre val än t. ex. af Iin ros i skogen, som blir hans första egentliga nyhet. Jag vet att detta stycke gjort stor lycka i Sverige, men jag tviflar i högsta måtto på att dess sentimentala naivitet skall falla köpenhamnarne i smaken. Jag tillåter mig derjemte att hysa en blygsam förmodan om att man ej heller skall förstå uppskatta teaterns andra nyhet: en öfversättning af Hedbergs Det skadar inte, som förut här spelats på en förstadsteater under titeln: Det gjör ikke Noget. För öfrigt synes Folketeatern under denna säsong ämna göra hvad Kasino gjorde under den förra: förbluffa genom antalet af sina qvinliga debutanter. Såvidt jag har mig bekant, är det allaredan icke mindre än fyra, hvilka längtansfullt vänta på att få låta sin helt visst alldeles eminenta talang blända en ärad allmänhet. Båda dessa teatrar ge för ögonblicket sommarföreställningar och kunna båda glädja sig åt en ej blott talrik utan äfven tacksam publik. Det är naturligtvis icke köpenhamnarne som besöka dem. Vår hutvudstads befolkning ligger antingen fortfarande på landet eller finner sig så tryckt af den ännu oupphörligt fortfarande olidliga hettan och det oroande tilltagandet af koppepidemien, att det alldeles icke kan falla henne in att gå på spektaklet för att se de välbekanta föreställningarne från i vintras. Men det är ju heller icke köpenhamnarne, som nu befolka Köpenhamn; de försvinna i bruset af främlingarnes ström, hvilken fortfar att vara lika väldig. Främlingarne deremot äro naturligtvis högst förnöjda öfver att ha tillfälle att njuta af danska scenen på samma gång som de beundra den danska utställningen och roa sig tappert i det glade Kjöbenhavn. Så godt som alla omdömen, hvilka jag hört uttalas af främlingar eller sett argifna i utländska tidningar, berömma i sjelfva verket utställningen i nästan alltför smickrande uttryck och omtala på det hela taget Köpenhamn på sådant sätt, att man formligen skulle tro det vara ett litet nordiskt Eldorado. Desto mera skorrande klingar derför ett enstaka missljud i denna ljufliga harmoni. Missljudet har utgått från Hamburger Fremdenblatt, som först omtalar att danskarne. i hvilkas land det