Göteborgsposten – 29 augusti 1872, sida 1

Göteborg d. 29 Augusti 1872. Det första nordiska Juristmötet i Köpenhamn har afslutat sina förhandlingar. Af de oss föreliggande referaten öfver detsamma framgår, att diskussionerna varit af stort intresse och att här utvecklats en verklig sakkunskap, som i hög grad bidragit till de uppställda frågornas utredning — hvilken utredning skall, hoppas vi, komma att på mer än ett sätt visa sina gagneliga verkningar i utvecklingen af de olika nordiska ländernas lagstiftning. Ett bland de i socialt hänseende vigtigaste ärendena var det, som stod på dagordningen för mötets slutsammanträde i Lördags, neml. frågan om den gifta gvinnans egendomorättsliga ställning i Norden. Detta ärende hade föreslagits af prof. Aschehoug från Norge, hvilken, för att tjena till grundval för diskussionen, utarbetat en tryckt redogörelse för de reformsträfvanden, som yppat sig i Sverige och Norge på senare tiden, och derjemte uppsatt ett provisoriskt förslag till lag i frågan. Hufvudpunkterna i detta förslag voro: 1. Mellan äkta makar eger i allmänhet egendomsgemensamhet rum. 2. Genom öfverenskommelse före äktenskapet kunna de äkta makarne fritt besluta en annan ordning, hvaremot det för paktum under äktenskapet erfordras kongl. sanktion. 3. Hustrun är omyndig, då fullständig eller blott partiel gemensamhet eger rum. Mannen är hennes förmyndare och förvaltar som sådan de egodelar, som äro hennes särskilda egendom. Dessa skola, för att vara skyddade mot mannens kreditorer eller mot hans dispositioner, till det yttre visa sig tillhöra hustrun, fast egendom genom anmärkning derom i gravationsböckerna, värdepapper genom päteckning, lösöre genom att hållas utom mannens förfogande. 4. Hustrun är myndig och förvaltar sjelf sin egendom, der fullständigt paktum ingåtts. 5. Mannen tår icke utan hustruns samtycke bortgifva men än 1:del af det gemensamma boet. 6. Hvad hustrun förvärfvar genom persorligt arbete, blir, der egendomsgemensamhet eger rum, visserligen gemensam egendom, men uteslutande underkastadt hennes eget förfogande, så att mannen icke kan förfoga deröfver och hans kreditorer icke bemäktiga sig det, så länge äktenskapet består. 7. Hustrun kan begära häfvande af bestående egendomsgemensamhet, då mannen gör konkurs, öfvergitver henne, olagligt bortskänker af boet eller illa törvaltar detta. Prof. Aschehoug sjelf inledde diskussionen härom med ett föredrag, hvilket vi tyvärr endast antydningsvis kunna återgifva. Han började med en framställning af de olika sätt, hvarpå qvinnans egendomsrättsliga ställning i de europeiska lagsystemerna ordnats. I den germaniska lagstiftningen på kontinenten kunde man skilja mellan tvenne grupper: 1. De, som konseqvent genomfört egendomsgemensamheten, hvarpå Danmark, Norge, delar af Tyskland och Holland voro exempel. 2. De, som medgåfvo särskild eganderätt till ärfdt eller i äktenskapet erhållet jordagods, men för öfrigt hade egendomsgemensamhet, hvilket var fallet med Sveriges lag. 3. De, som hade fullständig särskild eganderätt med rättighet för mannen att bruka och begagna hustruns egodelar. Denna sista ordning råder t. ex. i Zurich och i Preussen, och låter förena sig med myndighet för hustrun. I Preussen är således den gifta qvinnan nästan fullständigt myndig. Ingen at kontinentens former för egendomsförhållandet mellan äkta makar bragte såldes qvinnan i en så dålig ställning, att den naturliga rättskänslan finner sig kränkt deraf. Detta var deremot icke förhållandet i England och de engelska kolonierna, der mannen genom äktenskapet blef allena egare at den väsentligaste delen af hustruns egendom, så att han kunde alldeles förstöra den, ja, tillochmed vid sin död testamentera bort den, med förbigaende af hustrun. En genomgripande reform hade derför trängt igenom i dessa stater, hvarest nu särskild eganderatt blitvit införd. Detta hade isynnerhet skett med stor konseqvens i Newyork. Och sjelfva de forna motständarne mot reformen hade funnit sig belätna med de förhållanden, den framkallat. I de skandinaviska länderna hade man icke behof af att ändra grundvalen för den rättsliga anordningen af äktenskapet, egendomsgemensamheten. Detta var i 90 fall af 100 den naturligaste, vackraste, mest ideala och tillika mest praktiska ordningen. Men gemensamheten var för konseqvent genomförd, och man borde söka att afhjelpa detta, innan reformfordringarne antogo en för långt gående karakter. Af de talare, som sedan uppträdde, anmärkte prof. Goos, att om man erkände satsen, att qvinnan såsom qvinna icke bör vara omyndig, så länge hon är ogift, så hade man ej heller skäl att uppgifva den, dertör atv hon inträdde i äktenskap. Hustruns myndighet skulle icke på någon punkt komma i strid med erkännande af egendomsgemensamheten, och den skulle isynnerhet visa sig verksam i afseende på de förmögenhetsförpligtelser, hustrun ingått under äktenskapet, emedan dessa då fullständigt giltiga skulle komma att hvila på henne personligen och skulle kunna göras gällande i den förmögenhet, hon kunde förvärfva efter äktenskapets upplösning. Grundsatsen om, att hustrun var ensamt berättigad att råda öfver, hvad hon genom sitt personliga arbete förvärfvade, såväl som hvad hon dermed bevisligen anskaffat, gillade talaren äfven; men motsatte sig konungens inblandning för ett paktums giltighet efter äktenskapets ingående. —et76567655 ä —