Göteborgsposten – 29 augusti 1872, sida 1

kortaste vägen tillbaka till Europa; jag hade behof af att resa hastigt, mycket hastigt. Allt hvad jag såg yå vägen var mig likgiltigt; minnet af den lycka jag njutit under sex månader var gnagande som samvetsqval. Förgäfves försökte jag bevisa mig sjelf att det som ej mer fanns aldrig hade existerat; det fanns hos mig ett blödande sår som jag ej kunde förneka, ännu mindre läka. Nu kände jag att ungdomen med sina illusioner försvunnit för mig. Drömmar voro ej längre möjliga: verkligheten hade huggit tag i mig med sina jernklor och höll mig fången. Hvad skall jag göra här i lifvet? Jag vet ej. Endast så mycket är säkert, att det skall föra mig mot evigheten på den snabba ström, hvilken hvarken de lycklige eller de bedröfvade kunna motstå; men jag skall ej göra den minsta ansträngning för att klänga mig fast vid stranden. Första dagen efter min ankomst till Frankrike tyckte jag mina qval fördubblas. Glad och triumferande då jag reste bort från mitt land, återkom jag till detsamma tröstlös och öfvergifven. Då jag fann att jag ej kunde öfvervinna den sorg som tryckte mig, öfverlemnade jag mig hejdlöst deråt och gaf fritt lopp åt de tårar som nästan hotade att qväfva mig; derefter öppnade jag den ask som innehöll guldkorset och perlkedjan som prydt Floras i j j j Å Ä ö ö ö ö